”Mvh, red” – farligt när myndigheter leker redaktion
”Det finns inget förbud för att resa. Däremot har du ett personligt ansvar att resa så smittsäkert som möjligt, dvs. att du gör det du kan för att inte bli smittad eller smitta andra. Vänligen, MSB:s redaktion”
Några tweets senare undertecknas svaren på MSBs Twitterkonto om generaldirektörens julresa, som kommer att leda till hans avgång, kort och gott ”Mvh, red”.
Samtidigt dyker en platsannons från Rädda Barnen upp i flödet. De söker en ”redaktionschef” till sin kommunikationsavdelning. Nej, det är inte tidningen Barn, som efter 75 år lades ned 2017, som återuppstått.
”Att berätta brett för att öka kunskapen om Rädda Barnen, som i sin tur ger förtroende och skapar långsiktigt engagemang, det är uppdraget för vårt nya team Redaktionen.”
Det handlar alltså inte om oberoende publikationer med egen ansvarig utgivare, utan kommunikation, möjligen producerad med redaktionella metoder*.
När jag börjar undersöka saken visar det sig att allt fler myndigheter och organisationer har liknande ”redaktioner”.
Jag tror inte att syftet är ont. Många kommuner kallar den grupp som ansvarar för att publicera innehåll på hemsidan, intranätet och sociala medier för ”webbredaktion”.
Det gör det lätt att veta vem man ska vända sig till.
Men att kalla den externa kommunikationen för ”redaktion” bidrar snarare till förvirring.
År 2015 granskade Gefle Dagblad i en serie artiklar hur Gävle kommuns kommunikationsavdelning döpte om sig till ”redaktion” och anställde ”reportrar” med uppdrag att ge en positiv bild av kommunen.
I dag ser vi statliga myndighetsredaktioner rycka ut till sin generaldirektörs försvar.
Tanken på en fri, oberoende, press som försvarar demokratin genom att avslöja oegentligheter och upplysa medborgarna har försvagats sedan de demokratiska partierna sålde ut sina tidningar och gav odemokratiska krafter fritt spelrum att starta nya.
Journalistik drunknar i annan kommunikation. Understödd av skattefinansierad verksamhet.
När andelen oberoende journalistik blir försvinnande liten av det som läsarna möter blir det allt svårare att förklara vad journalistik är.
En del av hatet och konspirationerna mot traditionella redaktioner har sitt ursprung i att läsarna försöker hitta en agenda där den inte finns.
Journalistik har ingen agenda. Men det har kommunikationsavdelningar.
Uppluckringen av redaktionsbegreppet gör det ännu svårare att förstå vad som är vad.
Källskyddet i tryckfrihetsförordningen bottnar i den redaktionella arbetsmetoden. Den garanterar oberoende och ett gediget faktaunderlag så ansvarig utgivare kan fatta beslut att publicera, även uppgifter från anonyma uppgiftslämnare.
När namnet används för andra ändamål blir det svårt för människor att veta vem de kan lita på.
Om jag vore kritiserad myndighetschef är det kanske precis just det jag skulle hoppas på.
* Också MSB borde vara väl medvetna om skillnaden.
De har en redaktion med egen ansvarig utgivare
för sin tidning Tjugofyra7, som 1986-2008 hette
Sirenen och gavs ut av Räddningsverket.
