När alla säger samma sak
Händelsen är fasansfull, mediesituationen normal. Men ändå: övermättnad, överdrifter. Av hundratals röster i TV och radio och tidningar under ett dygn hörde jag bara en enda som tordes påpeka att Anna Lindh inte var någon särskilt drivande ideologisk kraft inom partiet. Det var modigt.
Jag är tacksam att ha sluppit sitta på en redaktion den senaste tiden. Först var det ju så här: EMU-valets slutkampanj. Vad ska en stackars reporter göra? Såklart att det till slut är roligare att skriva om spelet, duellerna och ”TV-matcherna” än om de sakfrågor som alla sagt sig omhulda men har haft så svårt att åskådliggöra.
Underligt är emellertid att så oerhört många skribenter har manat till något slags ”mod” som anses krävas för att säga ja. Som om det var en frifräsig revolt mot ”det politiskt korrekta” – är det 15 år som vi dragits med det hopplösa uttrycket nu? – och drogs det i härnad mot en gyllene framtid och ny gemenskap.
bryt
Nejsägare – ungefär halva folket – har fått veta att i det fall de inte råkar bestå av offentliganställda fruntimmer från Norrland är de mjäkiga nationalister, njugga bakåtsträvare och grättna folkhemskramare. Ofta bidragsberoende i stället för avdragsfuskare, helt i avsaknad av internationell utblick och gränsöverskridande solidaritet. Många av dem närde nyss ett osunt hat mot USA. Nu lider de av en lika ogin misstänksamhet mot Europa.
Kort sagt är nejsägare fega typer som sitter och muttrar ”man vet vad man har men inte vad man får”.
Icke desto mindre utgör de en förbluffande heterogen skara med lömska extremister i ytterkanterna, som trots sin förmodade nationalism inte förstår att ”utanförskapet” medför att Europa inte får del av de ”svenska värden” som det så illa behöver. Eller motsatt: de är fripassagerare som åker snålskjuts på europeiska, ”högre värden”. Brokigheten gör även att nejarna ansetts förlora TV-debatterna. De matchar inte den slicka samstämmigheten i stil, takt och ton hos jasägarna. För övrigt sådant som jasägare genom tiderna varit noga med. Att härmas och anpassa sig är karriäristens främsta vapen.
bryt
Att krångla och ändra sig ser däremot inte bra ut. Är man med i en förening så är man, har man sagt a får man säga b. Men som Carsten Palmær skriver i Ordfront magasin (9/03) är det kanske just för att de hört det argumentet förut, i helt andra sammanhang, som majoriteten kvinnor säger nej.
Ursäkta, Göran Rosenberg i förra Journalisten. Jag kan inte låta bli att följa instinkten att urskilja den klassiska figuren eliten mot packet. Särskilt i ett läge där den ena teknokraten efter den andra erkänner att fakta och framtid är två så obestämda variabler att man bara kan lita på sin egen känsla. Känslor är ibland det enda förnuftiga och kommer noga taget i blott två varianter: lust och olust. Ingen av dem förtjänar att hånas.
bryt
Sedan inträffade mordet på Anna Lindh, tonartsbytet var totalt. I alla kanaler, alla tidningar, alla avdelningar (till och med sporten!) säger alla samma sak; eliten och folket sida vid sida. Filofaxerna bottengrävs, varenda kändis och varje expert får säga hur bestörta de är.
Händelsen är fasansfull, mediesituationen normal. Men ändå: övermättnad, överdrifter.
Av hundratals röster i TV och radio och tidningar under ett dygn hörde jag bara en enda som tordes påpeka att Anna Lindh inte var någon särskilt drivande ideologisk kraft inom partiet. Att Öresundsbro- och JAS-motståndet smidigt gled av henne när hon lämnade SSU.
Det var modigt. Hade jag själv suttit i en studio skulle jag näppeligen vågat påminna om hur utrikesministern biföll USAs bombningar i strid mot internationell lag 1998 och 1999 (över Serbien, Irak, Sudan och Afghanistan). Eller hur hon förnekade FNs egen bedömning av konsekvenserna av FN/USAs ekonomiska sanktioner mot Irak så sent som i februari.
Usch. Det känns plötsligt som mycket länge sedan. Och möjligen finns det ingen annan journalistisk väg än massiv heligförklaring när en känd mor och maka berövas livet.
