När det stormar hukar Öhrström
Av alla lånta fjädrar i svensk dagspress är det få som sticker så i ögonen som Dagens Nyheters läsarombudsman Lilian Öhrströms. Hennes lördagskolumner får mig att tänka på den där ensamma Skansen-påfågeln som rör sig fritt utanför alla andra djurs inhägnader – än struttande runt fötterna på en, än uppflugen på ett plank, alltid iögonenfallande vilsen.
Det ska sägas att hon också påminner om dem som gör lite nytta på Skansen, exempelvis spolar rent bergväggen från de där svartvita småapornas urinskvättar. Med andra ord har jag inget att anmärka på Öhrströms förmåga att småstäda efter en lagom dåsig DN-vecka av diskutabla bildbeskärningar och rubrikvinklingar.
Nej, falskfjädrarna jag syftar på är hennes upprepade, personliga hänvisningar till sin kollega på New York Times: Öhrström framställer sig gärna som en tuff, oberoende läsarombudsman av internationellt snitt. Men hennes amerikanska motsvarighet är externt rekryterad och sitter på ett formaliserat tvåårsmandat – Öhrström hade redan jobbat på DN i över 30 år när hon blev dess läsarombudsman, och hennes uppdrag är inte tidsbegränsat utan en fast tjänst.
Det är också märkligt att Öhrström, som skrivit mer än någon annan i svensk press om New York Times omtalade public editors, aldrig berört den heta debatt som omgärdat dem.
Dan Okrents efterträdare Byron Calame blev under sitt tvååriga åliggande ett stående skämt i branschen. Inte minst hos Jack Shafer, mediekritiker på Slate.com, som skrev: “Calame har varit en förskräcklig läsarombudsman. Han hade mandatet att få journalistiska oceaner att storma, men nöjde sig med att värma en tekanna åt sina läsare och servera dem fingerborgar med svag kamomill.”
Calame har dock hunnit efterträdas av Clark Hoyt, som under sitt dryga halvår på New York Times fokuserat på sådant som Öhrström undviker, nämligen känsliga redaktionella systemfel. Bland annat hur redaktörshybris och ringaktande av fakta kan skapa oredovisade politiska undermeningar som djupt frustrerar läsare.
När det stormar som mest kring DNs trovärdighet tystnar Öhrström och tar tepaus. Ta Johan Norberg-bråket, där DN både tände gnistan (genom just faktafuskande politiska insinuationer) och underblåste den, via kulturchefsinlägg med bisarrt pseudobloggiga rubriker som ”Nu får du ge dig!”. Inte bara läsare diskuterade det utan även en hel svensk yrkeskår – med undantag av Lilian Öhrström. Just den veckan, som borde ha varit hennes karriärs mest hektiska, frångick hon sin ordinarie hands-on-metod och publicerade ett perifert fingerborgsfluffigt kåseri om ”transparens”. Inte med ett ord berörde hon den orkan av läsarkritik – den allvarligaste på åratal – som samtidigt drabbade DN.
Ett annat komprometterande exempel var när DN-skribenten Peter Borgströms metodiska New York Times-plagieringar avslöjades 2004. Öhrströms ytterst senkomna kommentar, inledd med en dålig ”nyss hemkommen från semester”-ursäkt, fokuserade på den politiska agendan hos läsaren som slagit larm. Vilket inte bara trivialiserade medgivandet av textstölder utan kontrasterade mot hur Öhrström aldrig analyserar undertextuella politiska, eller personliga, agendor hos DN-skribenter.
Lilian Öhrström har redan suttit längre på sin post än tre New York Times-public editors tillsammans. Hon tänker sitta kvar till pensionen.
Nej, jag har inte faktakollat det, jag har utläst det av hennes krönikor.
