När GRN gjorde det svårare att granska övergrepp mot barn
En helt avgörande mening i en fällning från Granskningsnämnden är i princip omöjlig att förstå. Det sätter fingret på en av Medieombudsmannens och Granskningsnämndens viktigaste framtidsutmaningar. Men vi tar det från början.
Minns ni dokumentärserien Hästgården som sändes i Sveriges Radio P1 för två år sedan? För er som inte minns så tog den upp fallet med ridläraren ”Mårten” som dömdes för sexuella övergrepp på elever på 90-talet, försökte rentvå sitt namn genom att vara med i medierna men som därefter anklagades av en rad personer för nya övergrepp efter att han släppts ur fängelset. Det var en viktig granskning om en av vår tids viktiga frågor: misstänkta sexuella övergrepp som sker över lång tid, i det här fallet mot barn.
Granskningsnämnden för radio och TV fällde dokumentärserien för intrång i ”Mårtens” privatliv. I serien hade Sveriges Radio avidentifierat mannens namn och bytt ut hans röst. Hästgårdens namn avslöjades inte, inte heller var i Sverige den låg. Flickorna – numer kvinnor – som berättade om övergrepp deltog med sina riktiga röster och förnamn. Likaså en kvinna som bott med ”Mårten” på hästgården. Det var bland annat det som granskningsnämnden reagerade på. Såhär skrev man i beslutet:
”Anmälaren var möjlig att identifiera i programmen, dels eftersom vissa medverkande deltog med sina egna röster och förnamn, dels eftersom anmälaren sedan 1990-talet får antas vara känd för en krets av personer.”
Att nämnden anser att SR borde ha anonymiserat kvinnornas namn eller röster för att den anklagade inte skulle kunna identifieras har jag viss förståelse för. Men läs den andra bisatsen igen och fundera över vad den egentligen innebär.
Granskningsnämnden tycker alltså att en person är möjlig att identifiera eftersom han ”sedan 1990-talet får antas vara känd för en krets personer”.
Hela Granskningsnämndens fällning av dokumentärserien vilar på denna formulering. Och den är omöjlig att förstå. Vad menar nämnden? Varje människa, som inte till äventyrs levt som eremit sedan spädbarnsåldern är ”känd för en krets personer”.
Sannolikt menar Granskningsnämnden att de som känner till (och minns) att ”Mårten” dömdes för brott på 90-talet kan lista ut att det är honom som dokumentärserien handlar om. Men även det skapar ett mycket oroväckande prejudikat som gör det svårare att granska misstänkta övergrepp som skett över längre tid, till exempel mot barn.
Syftet med den här typen av granskningar är sällan att främst belysa det enskilda fallet, utan att blottlägga brister hos myndigheter eller organisationer som har att se till att människor inte drabbas av övergrepp. Om medier måste avidentifiera personer så att inte ens de som sedan tidigare känner till fallet får känna igen den anklagade så är det ju omöjligt utkräva ansvar från idrottsklubben, kommunen eller församlingen. För när programmet sedan publiceras vet den ansvariga kommuntjänstemannen eller biskopen vem programmet handlar om och då kan det alltså enligt granskningsnämnden utgöra ett intrång i privatlivet. Risken är att granskningar som Hästgården inte alls går att göra i framtiden.
Även i samband med Granskningsnämndens fällning av SVTs Uppdrag gransknings program ”#metoo och Fredrik Virtanen” misslyckades nämnden med att förklara hur den menar.
Där fälldes programmet för intrång i privatlivet efter att ha publicerat explicita detaljer ur en polisanmälan om våldtäkt. Nämnden valde att fälla programmet trots att anmälaren själv spridit uppgifterna till en stor publik i sina egna kanaler och trots att tre ledamöter i nämnden tyckte att programmet skulle frias.
När jag förstod att nämnden var delad i denna fråga förväntade jag mig att få läsa en utförlig förklaring till varför de som röstat för fällning kommit fram till just det. I stället konstaterar man i beslutet endast följande: ”Att B på eget initiativ i andra sammanhang öppet berättat om anklagelsen om våldtäkt ändrar inte den bedömningen”.
När nu Medieombudsmannen och Mediernas etiknämnd tagit över granskningen av hur svenska medier sköter sig vad gäller intrång i privatlivet är det mycket viktigt att nämnden ser vikten av det pedagogiska uppdraget man också innehar. Vi som gör granskningar läser besluten, ofta väldigt noggrant. Även om vi inte alltid håller med i bedömningarna så leder fällningar och frianden till att vi justerar våra arbetsmetoder och publicistiska kompasser.
Granskningar som Hästgården har blottlagt allvarliga brister i samhällets och samhällsinstitutioners förmåga att skydda inte minst barn och kvinnor. Men just Hästgården solkades ned av fällningen i Granskningsnämnden. Det minsta man då kan begära av våra kontrollorgan är att de ska uttrycka sig så att man förstår vad de menar.
