När journalister inte sköter sig urholkas vår trovärdighet
Det talas mycket om mediernas ansvar under coronapandemin. Hur vi ska rapportera siffrorna på ett korrekt och balanserat sätt, undvika sensationalism, se upp för desinformation och fake news. Men hur står det till med vårt individuella ansvar som journalister?
En profilerad programledare i Sveriges Television tillhör de som har fått motta klagomål från mediekonsumenter, i detta fall till SVTs Tittarservice, för att i rutan ha rapporterat om rekommendationer som social distansering och sedan, i sociala medier, ha brutit mot och skämtsamt viftat bort samma rekommendationer.
En krönikör i en stor kvällstidning kritiserades skarpt för att, efter att ha skrivit om allvaret i covid-19, ha gått ut på en packad restaurang i Stockholms nöjeskvarter och glatt skålat för Instagram-kameran.
Nu har flera medarbetare på Expressens redaktion insjuknat i covid efter en uppenbarligen icke-distanserad after work.
Och i helgen kunde Aftonbladet avslöja att TV4 kände till att coronasmittan drabbat inspelningen av årets “Idol”, men struntade i att informera deltagarna.
Som ett sidospår får man konstatera att det är en dålig idé att föreviga sina eskapader i sociala medier, öppet för alla att se och kritisera (även om det ju blir en slags transparens över dubbelmoralen). Men kärnfrågan lyder: Behöver vi journalister föregå med gott exempel? Ja, jag anser det – åtminstone i vissa fall. Och en pandemi eller annan samhällskris är ett klockrent exempel.
När vi själva inte sköter oss urholkas både vår rapportering och vår trovärdighet. Hur kan en tidningsläsare förväntas ta till sig allvaret i en expertintervju om vikten av att undvika rusningstid på tunnelbana och bussar, när intervjuaren sedan mosar in sig i samma folkmassa? Hur kan en tittare inte känna avsmak när en reporter rapporterar om krogar som bryter mot Folkhälsomyndighetens regler, för att några timmar senare själv kasta sig ut i ett folktätt nattliv?
Visst kan man sänka ribban för de yrkesverksamma, till exempel sport-, mode- och livsstilsjournalister, som inte kommer att bevaka just coronapandemin. Och visst måste det finnas en rimlighet i kraven på att föregå med gott exempel – man ska förstås inte behöva ha ett perfekt familjeliv för att kunna skriva om barn som far illa, till exempel. Men vi som granskar och rapporterar om politik, nyheter och samhälle måste vara professionella nog att inse hur skenheligt det blir, att säga eller skriva en sak om en allvarlig samhällsutveckling och sedan själva ge oss ut och göra precis tvärtom.
I fallet med covid-19 handlar det också om någonting större än trovärdigheten för vårt eget skrå. Smittspridningen är nu stor och den är åter som störst i Stockholm, där många av landets tyngsta medieföretag är baserade. Liksom alla andra medborgare måste vi journalister aktivt hjälpa till att stoppa samhällsspridningen.
Vi är inte folkvalda politiker eller myndighetschefer, men med vårt yrke kommer ändå ett speciellt ansvar. Personligen har jag blivit besviken över de inbjudningar till olika journalistsammankomster, från sammanträden till mingel, som skickats ut kontinuerligt sedan pandemiutbrottet. Inte minst eftersom vi i dag har tillgång till en mängd fiffiga digitala alternativ till icke-fysiska sammankomster. Det finns helt enkelt ingen anledning, utöver slentrian och slapphet, att tumma på de rekommendationer vi själva informerar om.
