När polisen tystar ner och gömmer
Välkommen till lektion två här på journalistutbildningen. I dag handlar det om meddelarskydd. Låt mig förklara tanken, med ett hypotetiskt exempel. Det handlar om barnporr, poliser och mörkläggning.
Anta att polisen får höra att känd person i en mindre svensk stad är pedofil. Ett underrättelseuppslag upprättas med rubriken: ”Man intresserad av sexuella aktiviteter med barn.”
Inget händer. Ingen husrannsakan görs.
Mannen anställs i stället av polisen i samma stad.
Han stiger i graderna, får en chefsbefattning hos polisen, skriver pressmeddelanden om sexuella övergrepp på barn och uttalar sig i tidningarna om en ny polisgrupp som ska koncentrera sig på sexualbrott mot barn. Han säger att nu ska man prioritera utredandet av barnpornografibrott och män som söker sexuella kontakter med barn på nätet.
Hans chef syns ofta i medierna. Hon är kommunikationschef och säger att ledordet för polisen numera är öppenhet och transparens.
Samtidigt kommer nya uppgifter in till polisen. Mannen ska ha smygfilmat småflickor på badstränder när de kissar. Han flyttas då ännu högre upp i polisens hierarki.
Nya tips kommer in, från folk som sett honom i TV. Mannen ska ha sökt kontakt med unga flickor på nätet. Han ska ha berättat om sitt sexuella intresse för barn. Och om bilder som han har på barn som våldtas.
En förundersökning inleds. Tipsen som kommit in är konkreta. Han har berättat om innehav av barnporr. Men ingen husrannsakan görs. Förundersökningen läggs i stället ner av åklagaren och hemligstämplas i sin helhet.
Saken begravs även internt. Mannen är plötsligt borta från jobbet. Hans rum står tomt. Ingen på arbetsplatsen får veta varför. Privata skäl, lyder motiveringen.
Mannens chef, som förut varit reporter och programledare i TV, har fullt upp med annat. Hon kritiseras för att polisen blivit tystare och mera svårtillgänglig för medierna och för att mörka och undanhålla obekväm information. Skyddsombud klagar på dåligt ledarskap och vantrivsel på arbetsplatsen. Anställda sjukskriver sig och slutar. Hon har tvåhundra anställda kommunikatörer, men köper ändå ”strategiska” informationstjänster för tjugofem miljoner från en byrå där en gammal jobbkollega blivit PR-konsult. Samma konsult som tidigare suttit i den kommitté som rekryterade henne till chefsjobbet under märkliga former.
Någon av de missnöjda inom polisen tipsar en journalist på Aftonbladet som börjar nysta. Inget spår finns i något rättsregister om ärendet kring ”polischefen”.
”Inga kommentarer”, säger åklagaren.
Men den tålmodige reportern, vi kan kalla honom Eric Tagesson, kan sin sak och pressar till slut fram att det finns en nedlagd förundersökning. Men den hålls hemlig. Han gräver ändå fram detaljer som väcker misstankar om att rättsapparaten skyddar en av sina egna. Varför gjordes ingen husrannsakan? Varför tystades saken ner? Varför hemligstämplades allt?
När nyheten publiceras skriver den barnporrmisstänkte mannens chef ett mejl till en grupp anställda, däribland den tänkbara källan, och berättar hur det tynger hennes hjärta att någon har läckt så att tidningen fått nys om historien. Hon skriver – felaktigt – att den som läckt kan komma att straffas för brott mot tystnadsplikten och tjänstefel.
Hon JO-anmäls för sitt mejl.
Där har ni ett kanske lite övertydligt exempel på hur det är tänkt att meddelarskyddet ska fungera – och hur det inte bör bemötas av chefen för kommunikationen i Sveriges största myndighet.
Kanske kan det också tjäna som exempel på hur snabbt det kan gå för en erkänt duktig journalist att byta fot när det gäller öppenhet, tryckfrihet och transparens.
Tack för i dag.
