När politiker ljuger i intervjuer – ställ prövande följdfrågor

Vi pausade videoinspelningen. Jag frågade varför han inte svarade sant.

– Jo, men det kunde jag ju inte. Porsche hade låtit så typiskt moderat, sa han.

Reaktionen hos journalisterna på kursen måste ha förvånat honom. Flera brusade upp. ”Varför ljuger du?” upprepade en rutinerad radiojournalist flera gånger – utan att hon fick något svar.

Annons

Flera av hans övriga svar avslöjades också vara en bit från verkligheten. Och jag minns hur kursen tog flera deltagare till en förskräckande insikt: hur hade de kunnat vara så naiva att de trott att det som politiker säger alltid är sant?

Även om Porschelögnen var trivial så visade den hur lätt det var för honom att ljuga. Och förtroende är politikens starkaste kapital.

Insikten har upprepat sig på andra kurser jag hållit där journalister fått träna intervjuteknik på inlånade politiker. En klyfta öppnar sig mellan yta och djup, sanning och lögn.

Politiker drillas i att blockera, brygga och betona, att inte visa känslor och i stället för att svara på frågor dränka journalisterna i floskler. Med vissa är det att kämpa förgäves att försöka komma under ytan. Med andra kan det lyckas.

På en intervjukurs jag höll i förra veckan hade vi lånat in några lokala politiker. I de första intervjuerna svarade de som vanligt. Entonigt, förutsägbart, kontrollerat.

Men så fick kommunpolitikern frågan vad hon tyckte om en blogg där hon ständigt häcklades av en lokal missnöjespolitiker. Det var som att öppna en dammlucka. Kommunalrådet som suttit i stolen och låtit som Annie Lööf, blev plötsligt en människa av kött och blod som berättade hur personkonflikten stressat henne till att sjukskriva sig. Ur henne kom en starkare bild av den lokala politikens villkor än jag tror jag mött någon annanstans.

Har någon journalist intervjuat dig om det här? frågade någon.

– Nej.

Där i en övning, i en kurslokal, kom berättelsen de lokala journalisterna missat, eller inte lyckats få fram.

Och det enda som krävdes var att pricka in området där de starkaste känslorna fanns. När något bultar och vill ut räcker det med en liten glipa för att hitta in till den riktigt starka – och sanna – berättelsen.

I samma övning deltog sedan missnöjespolitikern. När han, i den första intervjun fick prata om sina protester mot nedlagda skolor, stannade det på den ytliga nivån, och han gav ett sunt och samlat intryck. Men i nästa intervju, där han fick personliga frågor, avtäcktes en evig bråkstake som upplevde sig som ständigt mobbad och som inte ville förstå hur det kunde såra sina politiska motståndare att kalla dem vid kränkande och sexistiska öknamn.

Bråddjupet mellan yta och djup märks framförallt i intervjuer med politiker, som sällan förmår ta sig in till de äkta känslorna. Och för mig som utbildare i intervjuteknik har debatten kring Paul Perris terapiintervjuer med partiledare i SVT varit intressant att följa. Mest har diskussionen handlat om vad Perris hade kunnat fråga för att få fram att Jimmie Åkesson ljög om sin uppväxt.

Kanske hade han kunnat fråga:

– Hur kunde du uppleva hotfulla invandrargäng i en skola där det knappt fanns några invandrare?

Åkesson hade troligen svarat att han bara beskrev sin upplevelse av hur det var. Perris hade inte kommit längre eftersom terapiintervjuns idé är att fokusera på subjektiva upplevelser – snarare än hårda fakta. Och den enda som vet sanningen om Åkessons upplevelser är ju Åkesson själv. Men med nyfikna följdfrågor hade Perris kunnat utmana Åkesson att tydligare utveckla upplevelsens grund.

När Åkesson sa att han inte såg de främlingsfientliga inslagen hos SD när han gick med, är det ett påstående av samma svårbevisade slag. Men Perris hade kunnat fråga:

– Ok. Du märkte det inte då. Men vad upptäckte du när du sedan fortsatte i partiet, till exempel som ordförande i ungdomsförbundet? Då kan du ju inte ha missat de här inslagen.

Den frågan hade sannolikt varit mer effektiv. Åkesson hade troligen svarat med att lägga ut texten om hur han medverkat till att rensa ut sådant som kunnat kopplas till rasism. Därmed hade Perris fått sin intervjuperson att medge att det fanns främlingsfientlighet i partiet, och därefter hade han kunnat gå till nästa led i följdfrågan:

– Och när du upptäckte att fanns sådana åsikter, hur mycket funderade du på vad det var för parti du gått med i?

En sådan frågeserie stannar i upplevelsen och prövar den mot oomtvistliga fakta som etableras via intervjupersonen själv.

I analyser av intervjuer är det lätt att vara efterklok. Och man kan aldrig veta vad som hänt om man ställt frågorna annorlunda. Men om man i förberedelsen identifierar det verkliga dilemmat – till exempel att Åkesson stannade kvar i partiet trots den främlingsfientlighet som fanns i det – går det att konstruera en frågeserie som leder dit, utan att låsa sig i en debatt med intervjupersonen.

Veckan därpå satt centerpartiets Annie Lööf i terapifåtöljen. Perris tog till hela sin arsenal av psykoterapeutiska frågor, men Lööf svarade inte som om hon var på terapi. Hon svarade som på en anställningsintervju. Hos henne finns inga fel, inga motgångar, inga misslyckanden. De svaga sidorna är den typ av förtäckta styrkor som folk brukar uppge i jobbintervjuer. Tävlingsinriktad och lite väl noga ibland. Svårigheterna i barndomen begränsade sig till att hon blev lite retad för sitt röda hår.

Och jag var nog inte ensam om att fundera över vad som är sanning och vad som är lögn i politikens värld under intervjun med Annie Lööf.

Perris frågar vad hon tänkte på planet sedan hon fått avbryta sin semester med familjen i Thailand för att åka hem för att hantera krisen kring partiprogrammet.

– Att jag ska åka hem och berätta Centerpartiets värderingar, svarar Lööf som inte förmår beskriva någon enda känsla i situationen.

Hade detta varit på riktigt, hade terapeuten säkert frestats att formulera en utmanande fråga:

– Hur har du blivit så befriad från de känslor alla vi andra skulle ha i den situationen?