När tidningarna satte dagordningen
Jag är väl precis gammal nog för att ha upplevt de allra sista inkommande telefonsamtalen från pensionärer som ville ha svar på allmängiltiga frågor. Om TV-tablån. Öppettider på museet. Avgångstider för skärgårdsfärjan. Väderutsikterna.
Sådana samtal inkommer knappt längre till tidningsredaktioner. Åtminstone inte till de stora redaktioner i Stockholm jag arbetat på. Det finns mer tillgängliga och mer tillförlitliga informationskällor. Att ringa på en underbemannad växel, och till slut få en jagad reporter eller redaktör i örat som redan är halvvägs till dagis, gör ingen mer upplyst.
Telefonsamtalen från allmänheten speglade en verklighet där tidningsredaktionen var lokalsamhällets mitt. Dess torg. Det var dit man vände sig för att få svar på sina frågor, i vilken del av livet de än uppstod. Tidningsredaktionen hade informationsmonopol. Vilket i sig innebar annonsmonopol. Den fantastiska affären är som bekant ett minne blott. Och som följd förlorar journalisterna sitt givna existensberättigande.
En sorglig historia. Som journalist i dag genomlider man ungefär samma existentiella kval som ens föräldrar måste ha gjort när ens lillasyster till slut flyttade ut. Vad är mitt syfte i denna värld? Vem ska jag nu fostra? Kommer ungarna ringa? Borde vi låst in dem för gott?
Makt. Så självklar när man har den. Så svårfångad när den går förlorad.
Kanske är det slutsatsen av den brittiska journalisten Nick Davies mäktiga verk om avlyssningskulturen på mediemogulen Rupert Murdochs Londontidningar. Hack Attack, som Davies just utkomna bok heter, återberättar i detalj hela händelseförloppet: från hans första trevande avslöjanden i The Guardian till evighetsrättegången i Londons Old Baily. Lika mycket en thriller som ett arbetsplatsreportage, ett porträtt av en kultur i moralisk kris och upplösning.
Hack Attack gestaltar hur Murdochs karismatiska tabloidredaktörer gör för att upprätthålla sin makt. England på 2000-talet är ett postmodernt och mångkulturellt samhälle, en mosaik av sexuella och kulturella identiteter. Murdoch, en konservativ högerpopulist från Australien, är emot EU och marknadsregleringar, har en bigott syn på homosexualitet och otrohet, älskar att avtäcka den liberala medelklassen och dess, i hans blick, missriktade sympatier för bögar och muslimer.
Tack vare Nick Davies och ett antal undersökande reportrar i hans följe vet vi nu exakt hur Rupert Murdochs underhuggare gick till väga för att bekräfta högsta chefens världsbild och farhågor. De dagliga avslöjandena i Murdochtidningarna genomfördes med kriminella metoder: genom avlyssning, mutor, utpressning. Man lyckades, från gatan upp till premiärministern, etablera ett slags fruktans kultur, ett skräckkabinett där tidningsredaktörerna alltid fick rätt. Hade någon mage att klaga gav tidningen tillbaka, stenhårt dag efter dag.
Man bläddrar i NIck Davies minutiösa berättelse och tänker att, ja, visst var det häftigt när tidningarna satte dagordningen i samhället. Bestämde exakt vad som var rätt och fel. Avgjorde utgången i valet under en privat middag på statsministerns kabinett eller i hans weekendhus.
Men att offentligheten inte ser ut på det sättet längre. Och att metoderna för att upprätthålla den gamla ordningen är för brutala och för maktfullkomliga.
Kanske är det, trots allt, mer rättvist nu.
