När världen inte längre går att förklara
Det är en alldeles vanlig vinternatt när en bil med fem unga män kör igenom bommarna och störtar ner i Södertäljekanalen. Att detta är en stor nyhet, är alla överens om. Lika överens är vi om att motsvarande olycka på ön Mindanao (Filippinerna) knappast ens hade lett till en notis. Det kallas närhetsprincipen och är något som alla journalister känner till.
Men i utrikesrapporteringen är det sällan själva nyheten som är det viktigaste: de flesta av oss behöver inte veta vilka som dog den där dagen på Mindanao. Däremot är det viktigt att förstå varför människor dör – eller varför så många amerikaner kan tänka sig att rösta på Donald Trump, trots att han för de flesta av oss framstår som en pajas. Därför blir intervjun med butiksföreståndaren i New Hampshire viktigare än resultatet i primärvalet. Och samma sak är det med Botswana, Guatemala eller Filippinerna.
Det handlar helt enkelt om att göra världen mer begriplig.
Ungefär så har jag tänkt ända sedan jag i början av 80-talet gjorde mina första reportageresor. Sedan dess har jag konsekvent försökt lyfta allt det som kan bryta mot våra schabloner och föreställningar om de fattiga länderna ”där borta” och hjälpa oss att bättre förstå de globala sammanhangen.
De senaste åren har vi också kunna höra hur världen blivit bättre. Hans Rosling har läxat upp danska TV-reportrar medan andra hänfört skildrat den etiopiska tillväxten och det kenyanska IT-undret.
Men så händer något. Ett fruktansvärt inbördeskrig i Syrien, en rysk invasion av Krim, en svältkatastrof i stora delar av Afrika, ett Turkiet som brutalt slår mot landets kurdiska minoritet.
Där står vi med två bilder av världen som inte passar ihop. Vilken ska vi välja, vilken är den sanna? Blir det bättre eller inte? Eller – kan båda vara sanna samtidigt?
Vi rapporterar om flyktingar som vill till Europa, men flyktingarna bryr sig inte om Europa, deras mål är Sverige eller Tyskland. Och varför skulle de bry sig om ”Europa” när länder som Rumänien har lägre per capita inkomst än till exempel Uruguay i Latinamerika?
Och samtidigt som katastroferna blir fler fortsätter också den positiva sidan av den globala utvecklingen. IT-industrin i Afrika avstannar inte bara för att svälten slår till, lika lite som romska tiggare får dataspelsutvecklarna i Stockholm att ta paus.
Det blir allt tydligare att vi lever i en värld där allt händer samtidigt, där gränsen mellan rika och fattiga länder suddas ut, samtidigt som avstånden mellan individerna växer.
Det händer också något som – åtminstone delvis – sätter själva närhetsprincipen ur spel. Visst är Paris fortfarande närmare än Beirut för de flesta svenskar, men hur är det med Phuket eller Erbil (irakiska Kurdistan) om vi jämför med till exempel Wien? Sannolikt finns det betydligt fler svenskar med koppling till Phuket och Erbil än till huvudstaden i det land som heter Österrike. Men har vi journalister verkligen förstått det?
Det förändrade perspektivet handlar också om identiteter. I den svenska, rapporteringen från dådet i Trollhättan pratades det till en början om ”elevassistenten”. I kurdiska medier är han redan från början en verklig person. Lavin Eskandar var nämligen också kurd.
Eller ta det här med David Bowie. För många människor världen över (däribland 50 000 somalier i Sverige) var han i första hand en bifigur, den konstiga engelsmannen som gift sig med superstjärnan Iman. ”We will miss you, walaalo” (broder) skriver en somalisk bloggare. Han har ”sin Bowie”, med samma rätt som vilken 50-årig Skövdebo som helst.
Hur nära kan vi då komma andra människor och deras verklighet? Medan jag skriver detta letar jag fram bandet Viola Beach vars medlemmar dog i den där besynnerliga olyckan i Södertälje och inser att för mig kommer historien om Viola Beach aldrig att bli annat än en kuriosanyhet.
I hemstaden Warrington ligger Södertälje däremot smärtsamt nära.
