Nätet förändrar döden

Jo, det är faktiskt sant. Eller också blir man en sorts anslagstavla på ansiktsboken där vem som helst kan klampa in och säga: ”Men snyft-snyft. Jag beklagar Oskars död”. En väninna till mig hamnade där för ett år sedan. Och plötsligt snurrade bilder på henne och hennes son runt på varenda profil man kände där. Tala om gravplundring. Snurrandet fortsatte som en gammal repig vinylskiva, som ett statiskt knaster. Av en slump såg jag någon som använt sig av en av hennes arkivbilder som profilbild. Sick! Inte nog med detta…Hennes pojkvän som hade lösenordet till hennes ansiktsbok fortsatte att ha en sorts dialog i hennes namn med de sörjande. Och en daglig statusuppgradering. Återigen: Sick!

Kan förstå funktionen av minneslunder på nätet som MyDeathSpace eller de som finns på facebook, för vem har egentligen tid eller ork att gå till en kyrkogård?

Annons

Nätet har gjort döden lätt och bekväm. Chic till och med. Man behöver inte riskera något som i den fysiska världen. Man slipper se svartklädda sörjande människor. Man slipper se kistan. I lugn och ro kan man sitta framför sin dator med en pizza och läsa de texter som handlar om den dödes liv och samtidigt lyssna till Tokio Hotel eller My Chemical Romance utan att behöva stressas av tråkiga begravnings-psalmer i bakgrunden.

Samtidigt, på andra sidan av denna värld av död på nätet finns det statiska knastret. Det obehagliga knastret som kan fortgå i en evighet om den avlidne saknar anhöriga. Någon som kan stoppa spridningen av den avlidnes digitala spår. Som att ta bort onödig information från dennes profil på facebook, skapa en reducerad minnesplats. De digitala spåren efter den avlidne brukar ofta slingra sig längs med nätet likt Hans och Gretas brödsmulor. Och det är inte alltid trevligt.

All otyglad entusiasm jag kände i början inför bloggar, twitter och facebook har nu utlöst en viss paranoia hos mig. För tänk om…tänk om man dör. Då vill man ju inte vara den där anslagstavlan på facebook. Ett annat skräckscenario är att någon stalker fattar att man ibland varit så slapp att man använt sitt användarnamn till lösenord och tvärtom till vissa sajter, bara för att fantasin inte räckt till. Sedan får man se hur stalkern efter ens död gör om ens blogg om skrivande och inspiration till en blogg om mangafigurer i ens namn. Ugha!

                                                                                       Annelie Babitz

P.S. Genialt av Lisa Granberg och Elin Tyberg att skapa internettjänsten Webbwill där man kommer kunna ta kontroll över sitt liv på nätet och skapa sitt digitala testamente, även om meddelanden från andra sidan till anhöriga och vänner av typ: ”Jag är död nu, men ha en trevlig dag”, kommer kännas något bisarrt.