Nej, sjukhusdirektören hette inte Kurtz
Vilket är världens skummaste, mest korrupta och ohederliga land?
Det har hunnit bli rejält mörkt när vi landar på flygplatsen. Ankomsthallen är den enklast tänkbara, en skruttig bil tar oss längs den smala och dåligt upplysta vägen in mot centrum, förbi öde industrilokaler. Framme vid hotellet, väl skyddat bakom höga murar, drar jag en lättnadens suck.
Liberia är något av sinnebilden för dessa våldsamma, korrupta, icke-fungerande länder, en plats som får det att rysa längs ryggraden: spännande och så där lagom farlig för den modige, utsände vite reportern.
Jag är där för att följa presidentvalet. Jag träffar kvinnoaktivister, politiker, IT-entreprenörer och många fler. Vi pratar fred, demokratiutveckling, musik och om Liberia kommer att klara en fredlig växling vid makten. Men framför pratar vi om korruptionen: den är enorm, astronomisk, den avgående presidenten omges av korrupta släktingar och varje utbetalning måste trippelkontrolleras och varenda parlamentsledamot är super-super-korrupt!
Att rapportera från Afrika utan att inkludera korruptionen är snudd på tjänstefel. Korruptionen är på något sätt en del av själva narrativet, oavsett om det handlar om Liberia, Kongo eller Zimbabwe. Vi befinner oss ju trots allt i Mörkrets Hjärta. Alltså lyssnar jag, ställer frågor och antecknar svepande formuleringar som gör sig bra som pratminus. Men hur är det egentligen med fakta, med källkritiken? Hur mycket jag än letar hittar jag inga bevis på att presidenten verkligen är så korrupt som det sägs. Och när jag sedan dubbelkollar den nationella korruptionsnivån med den enda vederhäftiga källa som finns (Transparency International) och deras senaste rankning (2016) så kan jag inte annat än bli besviken: Liberia ligger faktiskt ungefär i mitten när det gäller korruption bland världens länder: plats 90 av 176, på exakt samma plats som EUs kandidatland Makedonien.
Världens skummaste Liberia är alltså i själva verket ett globalt Mellanmjölksland.
Vi svenskar älskar att vältra oss i historier om hur illa det fungerar i andra delar av världen och det finns nog inte ett resereportage som inte innehåller några skummisar. Allt annat skulle kanske göra oss besvikna. Men vad händer när skummisarna visar sig jobba på Trafikverket?
Några resor senare, hemma i Stockholm och Sverige (nr 4 på korruptionslistan), ser jag bilden i Dagens Nyheter på sjukhusdirektören och hans biträdande chef. De sitter där, med fakturorna framför sig och wienerbröden svällande i magen, utan att kunna förklara hur det kommer sig att det fina sjukhuset betalat ut 28 miljoner kronor (skattepengar) till ett välkänt konsultföretag, utan något underlag. Att mannen som attesterat fakturorna själv tidigare arbetade på konsultföretaget i fråga är förstås inget annat än en tillfällighet.
Låt oss leka med tanken att sjukhusdirektören i stället varit chef för en organisation i Zambia (land 87 på korruptionslistan) som finansierats med svenska biståndspengar och att närmare trettio miljoner kronor ”råkat försvinna”. Hade indignationen då svallat och kraven rests på att han skulle få sparken och pengarna dras in?
Men nu är sjukhusdirektören inte från Afrika och de inblandade är alla vita, män och kvinnor med hög utbildning.
Så vi rycker på axlarna och tänker, det är sånt man får räkna med när fina sjukhus ska byggas.
Det är tur att vi inte bor i Afrika.
Fotnot: Korruptionsaffären i Zambia som bland annat Uppdrag Granskning rapporterat om och där de två reportrarna Sophia Djiobaridis och Åke Wehrling frihetsberövades under några dagar slutade med att två av de ansvariga arresterades. Inga pengar har så vitt jag vet återbetalats. Den ene Evelyn Ngeluka, avled strax därefter. I Chile fick chefen för Transparency International avgå efter att ha avslöjats i Panama-dokumenten. På det stora sjukhuset sitter direktören alltjämt kvar. Han heter inte Kurtz.
