Nils Horner – mer än radiojournalist
I tisdags kväll arrangerade Sveriges Radio en oerhört stark och finstämd minnesceremoni för Nils Horner, direktsänd i P1, med Nils favoritmusik framförd av Radiosymfonikerna och Radiokören, med Ekots programchef och förra Washington-korren Ginna Lindberg som värd samt med flera varma, känslofyllda tal av mångåriga radiokorrespondentkolleger och av Sveriges Radios VD Cilla Benkö.
Givetvis var hela Nils Horners familj på plats.
Ändå lämnade kvällen mig med en känsla av… ja, det vore förstås förmätet att tala i termer av bristande respekt, men i alla fall en känsla av något bristande.
Minnesbilderna vi fick begränsades till Nils Horners 2000-tal, en enda fas av en mångfacetterad karriär, ena sidan av hans verktygslåda; och de kom från representanter från en alldeles för begränsad krets av kolleger.
Jag saknade exempelvis – och nog hade även Nils Horner saknat – kolleger hemifrån Borås Tidning på 80-talet samt 90-talets redaktörer på nyhetsbyrån FLT och Magazine Café, Christer Fälldin, och Fredrik Helmertz, där han också hade rollen som utrikeskorrespondent – det var ju under närmare tio år på FLT, stationerad i New York, han fann sin ton och tyngd, sin speciella, diskreta men distinkta plats ute i den svårfångade världen.
Nils Horner var så väldigt mycket mer än en radioröst och radiopersonlighet. Han var journalist in i märgen, och i grund och botten en skrivande sådan.
Det kändes märkligt och tomt att detta inte ens nämndes under minnesstunden i Berwaldhallen. I stället kändes det som om Sveriges Radio i det närmaste dokumenterade honom som ”sin egen”.
Vid ett tillfälle nämndes det att Nils Horner även var en skicklig fotograf, och då kopplat till att man ofta använde hans egna bilder på SR-webben. Detta hade annars varit en välfunnen ingång till hans tidigare, bredare karriär, i det att det var som bildredaktör hans först anställdes på FLT.
Själv arbetade jag under senare delen av 90-talet som redaktör på Magazine Café, och hade då två favoriter bland tidningens återkommande frilansar, två skribenter som alltid överraskade och överlevererade, som hade förmågan att förvandla även en mätt redaktör till hungrig läsare.
Den ene var Christer Berglund.
Den andre var Nils Horner.
Där upphörde förvisso likheterna. Christer Berglund är New Journalism i svart själ och blödande hjärta, en excentrisk romantiker med Hunter S Thompson som ledstjärna.
Nils Horner hade ingen romantisk ledstjärna, ingen förförisk överbyggnad kring sin journalistik. Hans stjärnor skiftade från berättelse till berättelse, från verklighet till verklighet, men han fick dem alltid att lysa. Så briljant och berörande empatisk var han som skribent. Det borde ha framhållits under en sådan ambitiös och genuint känsloladdad minneskväll.
