”Ny Israel-Palestinadokumentär skänker en strimma hopp”
KRÖNIKA Den nya dokumentären om SVTs Israel-Palestinabevakning är kusligt aktuell, men det är inte det som är behållningen – utan alla fantastiska klipp.
Ingen fråga är så laddad, ingen debatt så minerad. Minsta felsteg, ett förfluget ord eller slarvig lajk, kan leda till att man kallas antisemit, Hamaskramare eller folkmordsapologet. Jag ser det överallt i mina flöden. Det gör du också. Radikaliseringen, fultolkandet. Oviljan att lyssna. Också bland i övrigt kloka personer.
Det är inget bortglömt krig. Ingen konflikt är så massivt bevakad. Hundratals reportageteam rapporterar om konflikten – medan krigen i Etiopien, Sudan och Burma är helt frånvarande i nyhetsflödet. Jag ifrågasätter rimligheten i det. Men det är intressantare att fråga sig var det glödande engagemanget för Israel-Palestina kommer ifrån. Är det konfliktens skenbara enkelhet som gör det till en fråga om känslor och identitet, om höger och vänster, istället för historia, geopolitik och folkrätt. Det är en dramatisk konflikt som omfattar nästan allt: Gud, Förintelsen, USA, övermakten och underdoggen, kolonialism, ockupation och terrorism, och som ständigt tar nya chockerande vändningar, ofta till det värre.
Det är lätt att bli besatt. Själv har jag med stigande fasa följt krigsnyheterna sen i fjol, inte sällan doomscrollat mig till sömns framemot småtimmarna. Då är det befriande att ta ett steg tillbaka och få perspektiv. Och det får man verkligen i Göran Hugo Olssons dokumentär Israel-Palestina på svensk TV 1958-1989. Den är vad den heter – baserad på över femtusen timmars arkiv från SVT-husets källarvalv. Olsson har renodlat montagetekniken han arbetade med i Blackpower Mixtape 1967-75 (2011) och Concerning Violence (2014). Då var filmarens sympatier tydliga, det ställde sig ibland i vägen för materialet tycker jag. I den här filmen gör han tvärtom, vinnlägger sig om ett objektivt och nyanserat perspektiv så långt det är möjligt. Ingen nyinspelad speakerröst guidar tittaren, inga nya intervjuer kompletterar. Resultatet är inte ängsligt, utan en vindlande odyssé som vågar ta ut svängarna och visa det hemska, det fula och det komiska.
Dokumentären säger lika mycket om Sverige som om konflikten i mellersta östern. Det är upplysande att följa tv-mediets utveckling från svartvit journalfilm och gubbs som föreläser i mästrande ton, se hur färgen plötsligt kommer in, liksom kvinnorna, hur kameran blir rörlig och tilltalet ledigare. Vi hör julmysfarbrorn Arne Weise i ett reportage från 1966 och ser en ung, tuff Elisabeth Hedborg göra en ståuppa i en krigshärjad by. Parallellt berättelsen om Israel, som först idealiseras i SVT. Israelerna får öknen att blomma och skänker de arabiska kvinnorna frihet och glädje, sägs det. Palestinierna är länge osynliga, det dröjer innan de träder fram, ofta som offer eller militanta, mer sällan gestaltas de med samma individualitet som israelerna. Det är en historia om två folk låsta i en dödsdans, om extremt våld som svar på alla problem.
Jag ser dokumentären på bio; första akten slutar med Israels Libanoninvasion 1982 – i pausen, filmen är 3,5 timmar – läser jag att Israel invaderat Libanon. Så blir filmen kusligt aktuell. Men behållningen, guldet i arkivgruvan, är alla fantastiska klipp. Hur kameran dröjer vid en pojkes blick bakom en dörr av korrugerad plåt. Palmlöv som darrar i vinden. En blodröd sol som sjunker i Medelhavet. Ögonblick av skönhet och medkänsla. En israel berättar om kriget 1967, han såg en död egyptisk officer i sanden, ett papper i hans ficka. Det visade sig vara ett kärleksbrev från fiendesoldatens fru, de var nygifta. Tre svenska arbetare på ett bygge. Blonda kalufser, keps och prilla. De berättar att man knappt diskuterar något annat än Israel-Palestina på arbetsplatsen. Givetvis sitter de på lösningen: Israel upphör med ockupationen i utbyte mot fred och erkännande från arabstaterna. En judinna söt som spunnet socker säger att ockupanten inte bara skadar den ockuperade, utan också sig själv. Där, i människornas empati, finns sprickan där ljuset tränger in.
