Ny klädkod för en bättre produkt
När jag en gång gjorde ett mysigt reportage med rubriken ”En dag på tingsrätten” på sommarglesa lokalsidor sammanfattade en äldre rådman de strikta klädkraven ungefär så här: Många människor kommer i kontakt med rättsväsendet en enda gång i sitt liv. De kommer in här till oss en enda gång. De kommer att minnas det.
Det finns en poäng med att vi hedrar och respekterar dem genom att ta emot under värdiga former.
Det slog mig inte då att exakt samma kan sägas om journalistiken.
Om man vill framstå som riktigt konservativ i mediesammanhang, då ska man inte tala om presstödets bevarande. Heller icke om eventuella problem med televisionens digitalisering, snuttifiering på nyhetssidorna eller kändisfixering på nöjet. Man ska tala om svenska journalisters kläder.
Men jag ser ingen annan råd.
Läget är allvarligt.
En ny mediesituation tvingar fram snabba och fantastiska förbättringar i branschen. Jag vet ingen enda svensk tidning som inte blivit mycket bättre det här decenniet. Påståenden om motsatsen är bara romantiseringar; beställ fram lite DN och Svenskan från nittiotalets mitt och jämför om du inte tror mig.
Vårt yrke ifrågasätts, konkurrensutsätts och utmanas från alla håll. Det är därför inte bara på skämt som jag säger att det är dags att se över kostymen. I bokstavlig mening, alltså.
Jag vet en person i utgivarställning som en gång sa ”om jag fick bestämma skulle vi ha klädkod på firman”.
Hon fick ju faktiskt bestämma det. Men hon insåg väl vilket kaos hon skulle ställa till med.
Det är en olöslig gåta varför svenska journalister tycker att det är så noga att inte klä sig väl.
* Reportrar av den äldre stammen tycks tro att deras yrkesheder sitter i slitet manchestertyg.
* Mellanchefer tror att alla kavajer får dem att se uppklädda ut, oavsett kvalitet och passform.
* Fotografer av den äldre stammen har inte sällan jobbat i kläder som passar perfekt vid, säg, undervattensfotografering i mangrove-träsk. (Det har blivit mycket bättre. Fotovästen är ju äntligen på väg ut.)
Jag menar, och jag skojar inte, att om den professionella journalisten ska kunna hävda sin plats mot passionerade amatörer så krävs en professionalisering över hela linjen. Finns det någon levande debatt om införandet av en riktig yrkeslegitimation? Jag tror att det är dags att väcka liv i den.
Medan vi funderar på det, och på andra sätt att stärka formerna för vårt yrkesarbete, kan vi alltid snickra på en klädkod:
* Du ska ha hela och rena kläder. ”Snygga” hål i kläderna är lika vanligt som snö i juli.
* Om du har ett plagg som behöver strykning ska det vara struket.
* Du ska aldrig bära kortbyxor.
* Du ska aldrig som man bära någon form av sandaler. Undantaget redigerartofflor, givetvis, vi kan inte göra oss av med relikerna.
* Du ska tänka två gånger innan du fjantar runt med keps eller mössa inomhus. (På redaktionen är det väl ok, men hur tas du emot av några tanter på ett ålderdomshem om du inte tar av dig mössan när du kommer in?)
* Och sist men inte minst: Du ska aldrig ha på dig klädesplagg eller smycken med politiskt provokativ betydelse. Det kan aldrig öppna en dörr, bara stänga den.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
