”Nya heta tips – så stoppar du utlämnandet av allmänna handlingar”

För fem år sedan skrev jag krönikan Tre smarta knep – så slipper du offentlighetsprincipen.

Sedan dess har listan tyvärr blivit längre.

Flera domstolar, bland annat Malmö tingsrätt, Skellefteå tingsrätt, Umeå tingsrätt, hovrätten för övre Norrland och förvaltningsrätten i Stockholm, har stoppat utlämning av handlingar, eller begränsat vidarepublicering av uppgifter ur handlingar, till rättsdatabaser som publicerar domar, med hänvisning till GDPR. Det har även drabbat nyhetsbyrån Siren som används av många journalister i det dagliga arbetet, bland annat för att kunna granska de kriminella gängen.

Annons

Också enskilda redaktioner har fått känna på de nya vindarna. Umeå tingsrätt ville bestämma hur SVT Västerbotten använde uppgifter ur en dom och lämnade ut handlingar med ett förbehåll kring vilka uppgifter som fick publiceras. I förbehållet stod det också att redaktionen inte fick kontakta målsäganden. I det här fallet fick dock inte tingsrätten stöd i hovrätten, som, när beslutet överklagades, rev upp tingsrättens beslut och sa att den inte fick fatta beslut om förbehåll utan motivering.

Ryggradsreflexen att försöka hindra utlämnandet av handlingar är djupt problematisk. I vissa fall motarbetar myndigheterna sig själva, som exempelvis Ekobrottsmyndigheten. Där försöker de som arbetar med brottsförebyggande verksamhet utbilda företag och allmänhet i att kontrollera vem de gör affärer med. Samtidigt vägrar andra delar av myndigheten att lämna ut uppgifter från åtal till företag som arbetar med bakgrundskontroller.
Tyvärr hejas det här otyget på av så väl debattörer som ministrar. Och det sprider sig.

Ett av de mest populära argumenten just nu mot att lämna ut handlingar ur domar och förundersökningsprotokoll är att uppgifterna underlättar för kriminella att kartlägga människor. Gunnar Strömmer öppnar för att göra inskränkningar i offentlighetsprincipen av just den anledningen.

Att det är just offentlighetsprincipen som är den samhällsbärande funktion som föreslås inskränkas för att den används av kriminella borde få fler att protestera. Ingen har till exempel föreslagit att vi ska lägga ned alla företag för att bolag är ett av den organiserade brottslighetens viktigaste verktyg.

Öppenheten kan vara mer hotad än på länge. Den sittande regeringen har redan visat att den inte vill att snabbt genomdrivna beslut ska kunna granskas. En av de första saker den gjorde var att i strid mot lagrådets invändningar, och med rekordkort remisstid, sekretessbelägga utbetalningarna av elstödet. Det visade sig vara en smart strategi. Kritiken mot stödet har i princip helt tystnat. Det gick helt inte att gräva fram mer.

Också frågan om att anonymisera beslutsfattande tjänstemän vädrar morgonluft. Även där med argumentet att offentliga utsätts för hot.

Självklart måste tjänstemän skyddas i sin yrkesutövning. Ingen ska, likt Ing-Marie Wieselgren, förlora livet på grund av sitt jobb.

Men en anonymisering skulle göra det svårare för journalister att granska jävsituationer och i längden kan det riskera att förtroendet för samhället minskar ännu mer, vilket kan spä på dödliga konspirationsteorier.

Frågan är vad som drog igång lavinen av domstolarnas och åklagarmyndigheternas hänvisning till GDPR för att vägra lämna ut handlingar och varför de bestämt sig för att följa John, i stället för att invänta hur HD tar ställning till det hovrättsärende som överklagats.

Den sittande regeringen är inte ensam om att driva frågor om inskränkningar i offentlighetsprincipen. Ett tidigare lagförslag om att ändra i grundlagen för att hindra databaser med utgivningsbevis att publicera sökbara personuppgifter om personer som dömts för brott stoppades efter protester, men tyvärr fick vi i stället se nya inskränkningar i form av den så kallade spionerilagen.

Det finns så klart många som vinner på begränsad insyn och ett samhälle där vi inte längre litar på varandra.

Kriminella som kan fortsätta sälja allt från bilar till bostadsrätter till intet ont anande privatpersoner, eller använda bilaffärer för att tvätta pengar.

Domstolar som gör misstag i sina domar.

Offentligt anställda som vill kringgå regelverk för egen vinnings skull.

Och, förstås – regeringar som vill kunna genomföra beslut i rekordfart som inte ska kunna granskas i efterhand.

Vem som förlorar på det? Alla vi andra.