Nyfikenhet är inte allmänintresse
"Offentlig person" är ett av pressetikens gummibegrepp. Ett svårfångat uttryck som dagligen används för att motivera att tidningar och nätsidor publicerar namn på kända personer, som gjort något de inte borde.
Tanken är att ju mer offentlig en person är, desto tuffare granskning måste han eller hon tåla. I boken Yttrandefrihetsrätt av Håkan Strömberg och Hans Gunnar Axberger slår författarna fast att:
"Den som framträder på den offentliga scenen får lov att acceptera den belysning som riktas mot honom eller henne. Det gäller inom områden som politik, rättsväsende och förvaltning, näringsliv, konst, artisteri, elitidrott, vetenskap samt publicistik."
Det låter väl rimligt, men som vanligt sitter djävulen i detaljerna.
Allt för ofta används detta tankesätt för att motivera tveksamma namnpubliceringar. Som om det bara vore att köra på om man ur något perspektiv kan kalla en person för offentlig. Som Ola Lindholm. Trots att provet han lämnat inte var färdiganalyserat fick han schavottera på Expressens förstasida "tagen för knark". Han var ju en offentlig person, gudbevars.
I själva verket är den offentliga ställningen bara en parameter som ska tas in i ett publiceringsbeslut. Nyhetshändelsens karaktär – i Lindholms fall misstanke om ringa narkotikabrott – bör naturligtvis också vara med i beräkningen. Själva sammanvägningen av roll och händelse är det som kan leda fram till en namnpublicering. Eller inte.
Det finns emellertid ytterligare en faktor att beakta. Offentlighet skiljer sig. En artist eller TV-meteorolog är inte en offentlig person på samma sätt som en statsminister eller en socialchef.
I själva verket kan man urskilja två offentliga sfärer. Den ena innehåller politiker, ledande tjänstemän i offentlig sektor, företagsledare och till exempel terrorister och grova narkotikadistributörer. Personer som antingen bygger eller river vårt samhälle. Som blivit utsedda att förvalta vårt gemensamma – eller som tagit sig rätten att skada detsamma.
Kring deras verksamhet råder det ett stort allmänintresse.
I den andra gruppen finns programledare, TV-meteorologer, dokusåpakändisar, programpresentatörer, lotterivinnare, artister och till exempel atleter. Personer som agerar och presterar i offentligheten, men vars verksamhet i allmänhet inte ger oss rätt att få ta del av integritetskänsliga uppgifter. Men visst är vi intresserade av pikanterier runt dessa personer som vi så ofta möter i medierna, från gångna tiders tant Anita och Jan-Öjvind Swahn till Pekka Heino, Fredrik Lindström och Tone Bekkestad.
Men nyfikenhet är inte allmänintresse.
Mot den här bakgrunden är det glädjande att pressen valt att inte publicera namnet på radioprofilen som dömts för sexualbrott. Inte bara för att offret riskerar att exponeras, utan också för att en radioprofil inte är mycket mer än just det.
