Nyfikenhet det bästa med Twitter

När litteraturkritikern Annina Rabe i Svenska Dagbladet förra veckan skrev att hon ”ogillar Twitter”, i en krönika med rubriken ”Kort, snabbt och korkat”, var det i sak detsamma som om hon raljerat över böcker med rubriken ”Långt, segt och larvigt” eller rubricerat ett utfall mot post it-lappar ”Plottrigt, fult och lättmissat om limmet lossnar”.

Det handlar om en projicerad ilska, inte om Twitter.

Allt Rabe säger sig ogilla med Twitter har med journalister, eller ”mediemänniskor”, att göra. Hon tror sig syfta på sådana som just twittrar, men anklagelserna kan riktas mot journalister överhuvudtaget, oavsett textmedium. Det kunde lika gärna ha gällt det generiskt raljanta och ickepålästa kulturkrönikeformatet.

Annons

Sålunda suckar Rabe sarkastiskt åt samma lösa ”tyckande” som är hennes egen texts hela raison d’etre, och åstadkommer en förgrovning och fördumning på 3 000 tecken som en twittrare klarar på 140.

Det Rabe egentligen skriver om, när alla retoriska flufftecken skalats av kring den hårda kärnan (av återstående cirka 140 tecken), är mänskliga egenskaper som ”skamlös karriärism”, ”positionerande”, ”oförblommerat fjäsk”, ”ryggdunkande och ryggkliande”, ”hårddragna slutsatser” och att ”uttrycka dumheter” (notera att om hon hade skrivit detta på Twitter hade teckenbegränsningen hjälpt henne att avstå tautologierna).

För min del har jag, efter att ha jobbat som kulturjournalist och redaktör i Stockholm i 25 år, sett en outsinlig mängd skamlös karriärism, positionerande, fjäsk och hårddragna slutsatser komma till uttryck i just kulturkrönikor. Ofta bakom kulisserna och mellan raderna. Och då kan jag ju föredra det oförblommerade kotteriet framför det dolda, det obetalda framför det avlönade.

Jag har inte stormat till Twitters försvar sedan 2010 och hade nog trott att den gången var den sista – av ungefär samma anledning som det inte var i går utan i början av 90-talet jag hyllade telefaxen i Café och skrev en arg helsida i Aftonbladet om oxiderande cd-skivor.

I dag är behovet av seriös problematisering av numera helt etablerade sociala medier långt större än behovet av naivistiska hyllningar.

Men droppen som fick bägaren att rinna över (eller, med en twitterparabel, tecknet som fick det att lysa rött och minus i skallen på mig) var Annina Rabes slutledning att orsaken till att även människor hon respekterar kan gilla Twitter är att de i motsats till henne lyckats hitta ”rätt personer” att följa, nämligen ”professorer, författare och Hollywoodstjärnor”. De enda svenska twittrarna som Rabe själv funnit skarpa och nyskapande på Twitter är Jonas Gardell och poeten Ulf Karl Olov Nilsson.

Själv följer jag 800 människor på Twitter och säkert hälften är för mig både intressantare och roligare än dem båda, men av överordnad betydelse är att man på Twitter överlämnar sig åt kollektivets kraft – i skarp kontrast till hur man läser verk av Gardell och UKON. Det ogörliga i Rabes resonemang blir då att kommentera den kollektiva kraftens negativa effekter men inte de övervägande positiva.

På Twitter är man aldrig mer än sina 140 tecken, än sin senaste oneliner, tes, spaning eller länk. Många journalister har svårt att hantera detta – att exempelvis få expertmässiga mothugg från folk de aldrig hört talas om. De agerar som om de blivit lurade; som om de i stället för att få tillfälle att vårda sitt varumärke tvingats rakt ner i de kommentartrådar de med lätthet undviker på jobbet.

Twitter avfärdas ofta som ett fikarum för journalister – men de som oftast hävdar detta är just branschblinda journalister. Visst finns den känslan även i mitt Twitterflöde (och jag gillar det), men jag har först och främst fått mängder av givande kontakter via Twitter som jag aldrig hade direktkommunicerat med annars: psykologer, lärare, medicinforskare, pensionärer, hockeyspelare, kaféägare, biologer, långtidsarbetslösa, it-konsulter, bibliotekarier, skivsamlare, bagare, dietister, sportagenter, filosofer, kommuntjänstemän, regissörer, gymnasister, läkare, politiska aktivister, förskollärare… Dock inga ”Hollywoodstjärnor”.

För mig är det den mänskliga nyfikenheten som är den överlägset viktigaste egenskapen på Twitter. Nyfikenheten på andra människors kunskaper, erfarenheter och olikheter, och givetvis också nyfikenheten på de starka drifter och psykologiska mekanismer som kommer till uttryck, hos andra och hos mig själv.

Nyfikenheten är i sig en sådan stark drift, vilket förklarar Twitters geniala enkelhet: varför mediet har blivit en perpetuum mobile.

Nyfikenheten är också en av de starkaste journalistiska drifterna. För en modern journalist är det en lustfylld nyfikenhet. För andra journalister känns den som ett hot.

Journalisterna i mitt flöde befinner sig i regel på Twitter för att de bejakat just det lustfyllda, medan Annina Rabe uttrycker samma handling som något negativt. Hon skriver att ”i mitt yrke är det tyvärr nödvändigt” att ”gå in och kolla ibland” på Twitter.

Och när hon sluppit ut ur detta påflugna inferno känner hon att det hon ”ogillar allra mest med Twitter är att det har blivit så hajpat att varenda ytlighet som sägs där blir mer värd än det som skrivs någon annanstans”.

Det är en riktigt bakvänd projicering.

Det som främst diskuteras på Twitter är ju det som sagts och skrivits någon annanstans. Det ligger i den korta, snabba kommunikationens natur. Man citerar, länkar, protesterar, hyllar, kompletterar… och inte minst källgranskar och kritiserar, vilket är en starkt bidragande orsak till att journalister kan känna sig hotade av den påträngande kollektiva kraften på Twitter.

När Annina Rabe i sin krönika gjorde en så stor dystopisk affär av att ”folk inte längre orkar läsa” – borde hon inte själv först ha tillgodogjort sig vanlig, hederlig läsförståelse på Twitter?

Jag tror hon böjde sig fram över den hotfullt svarta tjärnen och trodde att spegelbilden var någon annans.

KJELL HÄGLUND