Och nu känner jag mig überkränkt…

Jag gillar ju det där med "kick ass"… men "lipstick"? Det där smetiga läppstiftet skulle kunna missförstås av en chefredaktör. Vadå? Är hon bimbo liksom? Tänker på detta när jag ser ner över Magdalena Graafs läppstiftssmetiga läppar på omslaget till tågtidningen Kupé. "Magdalena Graaf – Från blond bimbo till seriös brunett" lyder rubriken. I texten står det att hon tidigare varit en våt dröm för tonårspojkar under sin tid som utvikningsmodell, men gjort en lång resa och numera är seriös brunett och tillika reporter. Allt sen hon blev SERIÖS BRUNETT. Carolina Gynnings karriär gick ju, vad vi vet också spikrakt uppåt sen hon blev seriös brunett. Kvar finns bara mediernas lilla blonda offerlamm Linda Rosing. Tänk om hon bara visste att hon kan bli medlem i MENSA om hon bara färgar håret… brunt!

Efter det tresidiga reportaget om Magdalena har jag lyckats bygga upp en aggression som är lika hårt knuffande och tuffande som tåggolvet under mig. Förbannad över mediernas ständiga kategoriserande och endimensionella sätt att porträttera kvinnor. Och om Magdalena numera är så seriös varför bad hon inte fotografen att fotografera henne i en iskall Jan Guillou-pose. Den posen där han tittar hårt in i kameran med armarna över bröstet. Istället sitter Magdalena bland annat på knä på bilderna, med det seriösa vågiga långa brunetthåret mjukt lagt över ena axeln, över den halvt genomskinliga vita blusen. Sen en våt, bedjande blick in i kameran. Som en kontaktannons. Har vi någonsin sett Reinfeldt, eller Mikael Persbrandt i något reportage där de sitter på knä på bilderna och tittar bedjande in i kameran, med en halvt genomskinlig skjorta på sig. Nope. I don’t think so.

Jag slår ihop tidningen och lyckas sno åt mig tre andra kupétidningar innan jag rusar ut till matvagnen. Där hittar jag två blondiner i tjugoårsåldern. De sitter där fnissandes, bimbo-blonda, så där vätesuperoxiderade att jag bara måste ge dem tidningen med kommentaren: "Den här tidningen tycker att ni är korkade på grund av ert utseende. Läs det här… sid 7… ett reportage om Magdalena Graaf." De ser lite förvånade ut men tar emot tidningen och börjar läsa reportaget. Jag sätter mig på en stol vid ett annat bord och hör en av dem utbrista: "Men va.. får man skriva så. Från blond bimbo – till seriös brunett. Om en journalist hade skrivit från korkad svartskalle till seriös svensk… om till exempel Dogge i Latin Kings så hade det varit etnisk diskriminering." Japp, det hade det. Och hur überkränkta känner ni er nu på de überkränktasskala får jag lust att säga, men sväljer orden.

Annons

Jag går tillbaks till min vagn där jag drar fram det senaste numret av Nöjesguiden ur min väska där deras nya chefredaktör, 23-åriga Margret Atladottir skriver i sin ledare om hur en manlig matjournalist i sin blogg förfasat sig över att Nöjesguiden i henne fått en bimbochef och att hon nu antagligen kommer göra om tidningen till en tjejtidning med tjejgrejer i. En lätt spykänsla letar sig upp i min hals när jag läser detta och minnesbilder från min journalistpraktikperiod för hundra år sen kryper åter upp på näthinnan. Då befann jag mig på en stor redaktion i västsverige där 90 procent av journalisterna var gubbs. Jag fick alltid göra de där tjejiga grejerna som att sitta och knåpa med knäck om Diors senaste heta solglasögon, bikinitrender och jeanstrender.

När jag ifrågasatte varför just jag fick göra de jobben och inte den manlige praktikanten sa de:"Jamen, vi gjorde den bedömningen att det bara fanns du här som kunde göra såna jobb."

Sanningen var ju att jag visste lika lite om jeanstrender som någon av "gubbsen", men att jag brukar göra något som kallas för research! Vad sjutton visste de om mina ambitioner! Kanske satt jag och ringde public service mellan de där "diorsolglasögonjobben"och "jeanstrendjobben" och försökte infiltrera internationella terroristorganisationer.

Att vara en kurvig snygg ung blondin ute på en redaktion är nog exakt samma sak som att vara blatte på en redaktion. Man möts av liknande fördomar. En blatte blir precis lika objektifierad som en kurvig blondin. Och jag vill för fan inte vara någons objekt eller subjekt! När jag tänker tillbaks på den tiden så kände jag mig faktiskt überkränkt. Lika förbannad blir jag nu när jag läser ett reportage där en journalist bygger sin text kring en känd kvinnas hårfärg och hennes kurvor.

Hoppas nu bara att Atladottir inte färgar sitt blonda hår brunt, och inte torkar bort sitt kickass lipstick… May the force be with you!