Offerdiskursen lägger krokben för pressetiken
Våren 2019 börjar den kvinnliga offerdiskursen i medierna gå lite väl långt – och lägga krokben för pressetiken. Redaktörer argumenterar för att inte ens ge namngivna möjlighet att bemöta negativa uppgifter.
20 år gamla, då redan omskrivna fall fiskas idag upp för att medierna ska kunna rida på Insta-mobbvågen. Därför vill jag dela med mig av ett exempel som också har över 20 år på nacken. Som sommarvikarie på Expressen fick jag uppdraget att vakta tipstelefonen. Jag förställde mig att luren nästan glödde, men i juli låg nyhetstorkan tung över desken och “tipsen” som inkom kunde handla om att badleksaker inte flutit som utlovat. Plötsligt fick jag mitt livs scoop: en tv-kändis var tydligen ett riktigt ärkesvin! Jag nickade ivrigt medan jag lyssnade på den inringande kvinnans historia. I bakhuvudet hade jag löpet klart. Kanske kunde det bli en hel följetong?
Nå, lång historia kort: tv-kändisen och hans familj var sedan många år utsatta för en stalker, en kvinna – min tipsare – som var övertygad om att hon var hans livs stora kärlek. “Jag hör att du har snackat med Britta”, skrockade någon senior murvel, eventuellt den legendariske Bengt Bengtzon. Det verkligt läskiga med historien? Inte för en sekund föresvävade det min reporterhjärna att kvinnan i luren inte var ett offer.
Våren 2019 börjar den kvinnliga offerdiskursen i medierna gå lite väl långt – och lägga krokben för pressetiken. Teaterchefen Benny Fredriksson fick förra våren några ynka timmar på sig att försvara sig mot de anklagelser som skulle leda till katastrof. Denna vår argumenterar redaktörer för att inte ens ge namngivna möjlighet att bemöta negativa uppgifter. Visst tar det extra tid, och visst kan det vara irriterande när bilden nyanseras. Men nog trodde åtminstone jag att bemötandeprincipen var något av journalistikens tandborstning: ospännande men nödvändig, går för alla vuxna på ren slentrian.
Det finns ytterligare ett problem med offertrenden, utöver att den börjat nagga på etiska grundprinciper: den skeva bild som tecknas av kvinnor. Efter otaliga forskningsrapporter råder konsensus i åtminstone seriösa journalistkretsar (propagandablad med SD-vurm anser ju aldrig att det skrivs tillräckligt negativt om muslimer) om att mediebilden av muslimer tippade över mot det svartmålande efter 11 september-attackerna.
Att reportrar ska rapportera om kvinnomisshandel och sexövergrepp är lika självklart som att vi måste bevaka radikala islamistiska tendenser i förorterna. Problematiskt blir det när medieutrymmet som ägnas en viss grupp – afrikaner, katoliker, homosexuella – börjar överfokusera på en enskild vinkel. Fortfarande får en muslim sällan bli en vanlig farsa eller forskare utan är i spalterna enbart sin tro. Boken Gärningsmannen är en kvinna kom 2012 och är banbrytande i sin granskning av hur inbitna könsroller står i vägen för att samhället ska börja betrakta kvinnliga brottslingar som aktiva gärningspersoner. Ett högaktuellt medieproblem eftersom vi fortfarande tenderar att rapportera med silkesvantar om kvinnliga IS-anhängare.
En kvinna är sällan ond, lögnaktig eller manipulativ; hon kan till exempel inte ha gjort ett dåligt jobb som chef helt oberoende av sitt kön (Lex Knytblus) eller falskeligen ha anklagat en man för någonting, i enlighet med det nya budordet: “Kvinnan har rätt till sin egen berättelse”. Om vi dessutom börjar strunta i att ge vissa grupper – för tillfället män – chansen att berätta sin version? Då har vi journalister på förhand bestämt vilken bild vi vill sprida, oberoende av sanningen, och det är mycket allvarligt.
