Okunniga chefredaktörer släcker elden
Metros chefredaktör Per Gunne har stoppat en krönika om folkmordet på armenier med argumentet att han vet för "lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen", och eftersom han är ansvarig utgivare "så är beslutet definitivt".
Det bör påpekas att det inte fanns några fakta i texten som kunde bestridas. Om man inte ifrågasätter själva folkmordet vill säga, vilket jag inte tror att Gunne gör. Troligtvis anser Gunne inte att frågor rörande folkmordet är viktiga och kalkylerar att en publicering skulle kunna orsaka kränkta läsare – förmodligen inget Gunne har kompetens att hantera.
För att kunna hantera ett känsligt ämne krävs det bildning och framförallt en gedigen kunskap om såväl ämnet som den publicistiska rollen. Händelserna runt krönikan går att följa på Newsmill. Turkiets blodiga historia är ett problematiskt ämne för många publicister i Sverige. Gratistidningen Citys tidigare chefredaktör Mickael Nestius bad läsarna om ursäkt för en krönika, skriven av Sakine Madon som tidningen publicerade, som handlade om Turkiets relation till yttrandefrihet.
I fallet City hade läsare av turkiskt ursprung ringt, mejlat och skrivit upprört för att motsätta sig publiceringen.
Var det motivet bakom Gunnes agerande? För att inte uppröra läsare, och därmed eventuellt missa intäkter på annonsmarknaden, väljer allt fler publicister att självcensuren sätta sig på redaktionernas väggar. Sakta flyter materialet i våra tidningar ihop till en allt mer kletig, glättig och intetsägande textmassa. Vi befinner oss i modets, nöjets och livsstilsalstrats högtid. Gott så, men människor vill även ha innehåll i form av ny kunskap och fördjupning.
Alltför många chefredaktörer verkar tro att de deltar i en popularitetstävling där publikationen är ytterligare ett avstamp för en fortsatt karriär mot högre lön och mer makt. Det gäller då att under sina korta år som chefredaktör maximera vinsten så att chanserna till ett nytt chefsjobb blir dito. Men vem tar ansvar för publikationens långsiktiga överlevnad och det offentliga samtalet?
Vårt demokratiska samhälles fortsatta utveckling är mycket beroende av ett öppet och fritt offentligt samtal. Åsikter och fakta måste mötas och i friktionen som ibland uppstår prövas individen i att ta intryck och bilda sig en uppfattning om sig själv och omvärlden.
Fega och okunniga publicister är därför rent skadligt för det demokratiska samtalet, då de inte använder sig av de rättigheter och möjligheter som yttrandefriheten erbjuder. Det fria ordet är på många sätt att likna vid en muskel och den måste användas för att växa sig stark. I tider då Sverigedemokraterna växer sig starka, och religiösa krafter flyttar fram sina positioner, är det viktigt att det fria ordet används till mer än att trycka nya modebilagor.
Det finns all anledning att ha tillit till att människor kommer att hitta nya "lägereldar" att samlas runt för att föra samtal och införskaffa ny kunskap. Tack vare de nya medierna. Tyvärr kommer de gamla forumen, om de inte tar sin roll på allvar, att överges och elden kommer att slockna då det inte kommer finnas någon att lägga nytt virke i brasan.
Armeniska riksförbundet publicerade ett pressmeddelande om att de nu har skickat ett exemplar av "Armeniska folkmordet 1915: Frågor och svar" till Gunne. Vilket får mig att undra om jag inte borde skicka en prenumeration på Forskning och Framsteg som har bland annat bevakat frågan, till samme chefredaktör. För hans allmänbildnings skull.
Fega och okunniga chefredaktörer sänker den publicistiska nivån i vårt land. Och det vill vi ju inte.
Dilsa Demirbag-Sten
