Olle Häger – så berättade han sin historia

– Om jag vet att hästen heter Patrik, då tror de som ser filmen att jag vet så mycket mer.

Rådet kommer från dokumentärfilmaren Olle Häger, som var min morbror. Nu har han lämnat oss. Nu har milan, som han kallade cancern som förtärde hans kropp, slocknat. Och sedan den där morgonen i allhelgonahelgen då han slutade vakna har många vittnat om vilken berättare han var. Inget har varit överdrivet. I konsten att snida en speakertext var han mästarnas mästare.

Och han delade gärna med sig av vad han lärt sig under sina femtio år i yrket. När akademikerna Hans Villius och Olle Häger började göra historia i TVs barndom var det bildsatta uppsatser. Det har han själv sagt. Men med tiden kom de att behärska mediet och låta bilden bli trampolinen för orden och berättelsen.

– Läs poesi, sa han efter en whisky någon kväll hemma i huset vid Telefonplan. Och så hämtade han en trave Tranströmer, Bruno K Öijer och vad det nu var. Och så satt vi där och högläste och hörde Olle förklara hur man kan trolla med ord. Olle var något så ovanligt som en Tv-journalist som tankade sin skrivmotor med poesi.

Men att finna och fläta ord räcker inte. Motorn måste också matas med fakta. Stora som små. Man måste veta sådant som vad hästen på bilden hette. Olle ringde nittioåringar, tog dem tillbaka i tiden och fick dem att minnas att hästen hette Patrik. Och han gick till dokumenten. Och lät dem leva i texten.

Ett exempel hämtar jag från ett avsnitt i serien Svart på vitt, där Olle berättar om en bild på en grupp patienter uppställda framför spetälskesjukhuset i Järvsö 1906. Han låter kameran och berättelsen landa vid flickan längst ut till höger på bilden, tolvåriga Engla Maria Flygare, dotter till soldaten Per Erik Flygare från Grytnäs i Dalarna. En fattig familj där modern och syskonen redan avlidit i spetälska när bilden togs. ”Fem år senare dog också Engla”, hade det kunnat stå i manuset. I stället säger speakertexten:

”Här står hon nu. Längst ut till höger. Det här är hennes andra sommar på sjukhuset. Hon har fem somrar kvar innan det ska ritas ett svart kors vid hennes namn i patientboken.”

Den lilla detaljen. Så kan en rejäl research ge liv och färg åt något så statiskt som ett gammalt svartvitt fotografi.

– Man ska veta vad man pratar om. Och är det någon som är ute och kör i skogen så ska man veta hur det känns och hur man tar sig fram med en häst, sa Olle.

Han lät ålderdomsord som fotsack och kreolin sända dofter av då till tittaren. Hur det var. Där journalistik blir poesi.

För mig var Olle mer än en morbror. Han hade inga egna barn och vi umgicks nära.

Flera gånger har jag hört Olles historia om när SVT-teamet stannade till på en vägkrog. Och Olle snappar upp en konversation mellan två som stod i kön.

– Såg du? Det där var Hans Villius.

– Va? Känner du igen honom.

– Nä, men han beställde en knäckemacka med strömming och det lät som att andra världskriget hade brutit ut.

Historierna Olle berättade sena kvällar i stugan i Hälsingland, roade och trollband. Och som det så ofta är med goda berättare, så har de ett ganska fritt förhållande till sanningen.

Ställde man källkritiska frågor om vid vilken vägkrog Villius handlade sin knäckemacka, fick man höra att det kanske inte var precis så. Men det kan ha varit så. Det var i alla fall så anekdoten pusslades ihop och fick oss att skratta.

Men ingen ska tro att det fabulerades i TV. I de berättelser Olle förmedlade i yrket gällde pedantisk precision och källkritik.

Min morbror Olle, blev 79 år. Han jobbade in i det sista, bland annat med research och intervjuer till Året var 1965 som sänds i SVT i januari.

Olle Häger och Hans Villius fick Stora Journalistpriset, Guldpennan och en skrälldus andra priser för serien Svart på vitt. Men storverket var Hundra svenska år, det svenska 1900-talet sammanfattat i åtta entimmesprogram. Ett projekt som tog 5-6 år att slutföra.

Olle hade lyxen att få fila på formuleringarna. Texterna är så tajta och orden så väl valda att de räcker till terminer av skrivarkurser och storytellingseminarier. Där kan de analyseras till mikrobnivå. Ordval och meningsbyggnad, användning av bilder, färger, allitterationer.

Olle tillhörde en generation berättare inom public service som fått verka under den professionella journalistikens guldår. Folkbildande. Med berättelsen och inte berättaren i centrum. Fjärran den narcissistiska berättarstil som idag vinner terräng.

Goda berättelser rymmer symbolik. Så är det med den historia som Olle avslutade med då han sommarpratade i P1 i juli år 2000. Kanske är den sann. Jag vill i alla fall tro det.

Det ska ha hänt för sisådär hundra år sedan. En fotograf som hade ateljé i en bondgård gick och dog. Och hade ingen efter sig.

I ateljén stod lårar med glasplåtar. Speglingar av vad som hänt i byn under en generation eller mer. Bonden kom på vad han kunde göra med glasplåtarna. Pigorna fick skura av dem med såpa och rotborste. Och så byggde han en glasveranda. Med rutor i storleken 18 gånger 24 centimeter.

Där satt han och drack kaffe. Och såg ut över byn.

Och så kommer Olles slutkläm:

Men i september. När solen inte orkade lika högt längre. Utan bara kom tassande med släpljus framåt kvällskvisten, då visade det sig att pigorna hade slarvat. De hade inte borstat ordentligt. Utan det fanns tunna bilder kvar.

Så där satt han, i sin veranda. Och såg på idag. Genom igår.

                                                                              BJÖRN HÄGER

 

PS. Olle Hägers råd till sig själv

När jag i somras gav ut läroboken i Reporter i ny upplaga frågade jag om Olle ville dela med sig av några yrkestips. Det gjorde han. Här är de (som de återges på s 290-291 i boken):

Jag tänker inte tala om hur man skriver en speakertext. Jag ska bara tala om hur jag själv gör. Det här är mina råd till mig själv, efter 50 år på radio och teve.

Var på vakt mot formlerna, bryt mot mallen. Blanda gärna högt med lågt, sätt fantasin i arbete. Försök hitta andra verb och andra adjektiv än de slitna och ofarliga.

Använd inte bilden som illustration – om du kan undvika det.  Försök se till att bilden blir själva trampolinen för berättelsen. Texten behöver inte alltid ha en episk funktion. Den kan faktiskt vara en bildtext.

Låt gärna döda föremål bli aktiva. Det är ett berättarsätt som bilderna lätt inbjuder till. Låt Marmaverkens fabriksskorsten tappa räkningen på alla sina tegelstenar.

Hugg av meningarna när det är på väg att bli förutsägbara. Det är ingen vits med att låta dem traska vidare mot punkt.

Var sparsam med siffror. Det yr aska kring dem. Men var hyperexakt när det finns en chans att överraska i det lilla. Tala om vad hästen heter eller att frisören med rakkniven verkar vara vänsterhänt.

Var inte så himla rädd för ett eller annat knepigt ord. Det får inte bli för många, men ”fotsack” eller ”spilkum” får man tåla.

Det är inte förbjudet att växla mellan tempus men glöm inte bort att bilden själv inbjuder till presens.

Ge lite tid för tittarna att läsa av bilden innan du kommer och förtydligar den. Ge plats för deras egna slutsatser innan du bestämmer vad det är de ser.

Låt texten ligga och sjuda mot bilden tills de samverkar så effektivt som det är möjligt. Vänta in de associationer bilden ger. Ändra och lyssna och skriv om – om du har tid.

Skriv inte folk på näsan. De som tittar och lyssnar vet mindre än du om det du har att berätta, men de är minst lika begåvade som du och ska få en chans att känna det.

Ha Tomas Tranströmer på nattduksbordet. Eller Bengt Hanssons "Över land färdas båten på männens axlar" om du råkar vara på väg att berätta om ett myrland eller en buss som stannade i Dåres för femtio år sen.