Om minnen, förälskelse och att ruttna i ett hål
Jag minns pirret än idag. Hon som skulle bli min första förälskelse satt några skolbänkar framför mig. Det var i högstadiet, sannolikt hösten 2001.
Ett ljud fick henne att vända sig om, och så möttes våra blickar – för bara en sekund. En vibrerande elstöt byggdes upp i nacken och exploderade ner längs med ryggraden.
I veckor fortsatte Sofia och jag utbyta blickar så ofta vi kunde. Ofta på spanskalektionerna, ibland på rasten. Blickar blev till ett hej, som blev till en kärleksrelation. Lyckan var stor. Sen dumpade hon mig för Rebin – eftersom han hade snyggare frisyr än jag.
Nåväl. Varför berättar jag det här? Jag återkommer till det.
Några år senare, 2007, är jag irriterad över hur dålig fotboll vi spelat i första halvlek. Vi, Heby AIF, ligger under med 5–0 mot Syrianska Kerburan, som därtill har en 1 207 man stark supporterskara som hejar, trummar och sjunger från läktarplats. Som tur är sitter jag på bänken och slipper skämmas. Jag byts in på vänsterbackposition och vi vänder matchen och vinner. Eller ja, vi förlorar med 5-0, men eftersom vi inte släpper in något ytterligare mål med mig på planen så räknar jag det som en vinst.
Jag träffar senare Evelina som ska bli min stora kärlek och fru. Jag fattar också rejält tycke för journalistik, studerar och inleder en reporterkarriär. Jag får möta och intervjua människor i extas, i sorg och i limbo. Jag får berätta om misär, om succé, om korruption, och jag blir till och med nominerad till en Guldspade.
Tror du den här texten handlar om mig?
Håll ut.
Vi närmar oss nutid och jag får plötsligt stå och bli fotograferad inför lanseringen av ett nytt tv-program jag av outgrundlig anledning fått förtroende att leda. Herregud, jag får leda valdebatter och en valvaka.
Jag har så många minnen av människor, händelser och platser sedan det där pirret i september 2001. Långt ifrån alla är vackra, men de flesta har på olika sätt berikat mitt liv. Släktingar och vänner som gått bort, personliga misslyckanden – och den där jävla Rebin.
Men alla minnen från de senaste 22 åren är viktiga. Från alla de senaste 8 000 dagarna.
Vilka minnen har du? Vilka platser har skänkt dig lycka, insikter eller mening? Vilka ögonblick med din partner, dina föräldrar eller dina barn håller du högst?
Ingen journalist ska fängslas för att de gör sitt jobb. Ingen journalist ska berövas 8 000 dagar av minnen, händelser, platser och människor – för att han gjort sitt jobb.
