Omöjligt bemöta karaktärsmord
Efter lång tids övning kan man lära sig att strunta i att bemöta personangrepp. Det har jag lärt mig. Om någon skriver att man är en skurk så tjänar det inte så mycket till att komma med invändningen att man inte är en skurk. Ingen klarar den omvända bevisbördan, det är därför den inte tillämpas i våra domstolar.
Efter lång tids övning kan man lära sig att strunta i att bemöta personangrepp. Det har jag lärt mig. Om någon skriver att man är en skurk så tjänar det inte så mycket till att komma med invändningen att man inte är en skurk. Ingen klarar den omvända bevisbördan, det är därför den inte tillämpas i våra domstolar.
Efter att jag valdes till ordförande i Publicistklubben har det lilla problemet med personangrepp dock rörts till något. Redan vid nomineringen skrev Expressens debattredaktör att jag var homofob, kvinnohatare, antisemit, säpoangivare, god vän med Saddam Hussein och författare av ”hyllningsbok” till densamme – allt under rubriken: Saddams och Säpos vän.
Sådan text är inte debatt i vanlig mening utan försök till karaktärsmord och därför meningslös att bemöta. Inte ens invändningen duger att den där boken skrevs 1975, flera år före Saddam Husseins makttillträde, och därför bara innehåller ett par – i efterhand oavsiktligt komiska – meningar om honom. För då har man ju indirekt erkänt att man är homofob och antisemit osv.
Mer besvär följde dock med Expressen. Ingvar Hedlund kunde därstädes avslöja mig som privatspanare och ”en av männen bakom anhållandet” av en person mot vilken bevisningen inte räckte. Publiciteten pågick i tre dagar och det som stod om mig var inte sant. Då vände jag mig till tidningens ansvarige utgivare, Staffan Thorsell, och bad honom införa rättelse och ursäkt, eftersom inget var sant. Det vägrade han, med hänvisning till att jag var skrivkunnig. Pikant nog kan jag numera inte gärna vända mig till PO heller. Jag är som PK-ordförande också ordförande i Pressens Samarbetsnämnd (där Staffan Thorsell är ledamot) och vi är huvudmän för PO. Samhällets organisation har helt enkelt inte förutsett möjligheten att en PK-ordförande skulle kunna vara en person med sådana här problem.
Expressens kultursidor har därefter fortsatt odla skandalen med mig som privatspanare, bland annat genom att släppa fram en skribent vid namn Kristina Hultman. Henne går det inte heller att debattera med. Hon är nämligen övertygad om de två läkarnas skuld i styckmordsmålet. Jag har en annan uppfattning vilket föranlett Kristina Hultman att skriva att jag drivs av kvinnohat, att jag har förståelse för extremt sexuellt våld mot kvinnor och att jag tillhör ”ett skadskjutet patriarkat som blundar och ropar oskyldig och upprörs över att kvinnor och barn tillmäts värde i rätten”.
Förargligt nog har Hultman rätt i en detalj, den som formellt föranleder hennes text, att jag förväxlat datum för publicerandet av en förgriplig text som jag själv skrev. Stor sak blir det för henne: ”Vill Publicistklubbens nya ordförande mildra effekterna av ett journalistiskt övertramp eller har han bara slarvat?”
Bara slarvat, får jag väl skamset medge. Ehuru det måste ha ringa betydelse för själva ”övertrampet” som får Hultman att undra över varför jag inte har åtalats. Jag tyckte nämligen att det vore dags för rättvisan att ta itu med de vittnen som bevisligen talat osanning i styckmordsmålet, då mened är ett allvarligt brott.
Här klämmer nämligen skon. Expressen är den tidning som mest av alla bundit upp sig i skuldfrågan när det gäller styckmordsmålet. Så uppstår den oheliga alliansen med ett antal professionella feminister typ Hultman.Dagen efter Hultman angreps jag ånyo som ”privatspanare” av Maj Wechselman, som framträdde som sakkunnig vad gäller kvinnostyckning. Och så här kommer det nog att pågå ett tag.
Här finns två problem, ett stort och ett litet. Det lilla problemet är att jag inte kan ägna mig åt att bemöta den här sortens debattörer, vilket kan se konstigt ut för PKs medlemmar. Meddelas dock bara på detta sätt.
Det stora problemet uppstår när medier binder sig för tidigt i skuldfrågan när det gäller intressanta brott. Fallet Jesús Alcalá är ett talande exempel.
Dagens Nyheter har, genom den dignitet och det utrymme de gett brottsmisstankarna, bundit sig för att Alcalá är skyldig. Sydsvenska Dagbladet har, genom några utomordentligt kufiska helsidor som var bulvanskrivna av Alcalá, bundit sig för att han är oskyldig och offer för en komplott där även DN ingår. Svenska Dagbladet har lagt sig i på ett mer okonventionellt sätt, genom att låta Alcalá själv skriva tre helsidor som ger intryck av att han är skyldig eller starkt förvirrad.
Minst en av dessa tidningar har käpprätt fel, vilket är den uppenbara risken i ett för tidigt ställningstagande. För oss andra är det bara att invänta resultatet av den rättsliga prövningen och därefter, välförtjänt för offret och kul för oss, rulla de skyldiga i tjära och fjäder. Exempelvis när PK-säsongen kommer igång i september.
