Omotiverat vitt i många nyhetsrum
Vi kan fortfarande inte resa. Åtminstone inte de flesta av oss. I uppdateringar från de kollegor som trots allt är på väg ut i världen anar jag en slags barnslig glädje: äntligen har (arbets)livet fått en mening igen! (nejdå, jag är inte avundsjuk, inte alls …)
Under de sex månader som gått sedan pandemin lamslog världen har ändå något intressant hänt med utrikesjournalistiken. Plötsligt har en tidigare osynlig grupp, fixarna, de som genom åren hjälpt västvärldens stjärnor att göra sina stora reportage, trätt fram på scenen och fått både credit och byline. Det har inte sällan funnits en arrogans mot dessa fixare, ofta lokala journalister som ser till att den inreste korren får allt att fungera. Idag är de oersättliga: utan lokalradioreportern Karrus (Zambia) och den grävande journalisten Dina (Honduras) – ingen rapportering!
Den senaste tiden har den tidning jag precis varit med om att starta, Global Bar Magazine, granskat (bristen på) mångfald inom styrelse och ledning för de organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och bistånd, liksom maktförhållanden mellan de som styr och de som utför arbetet på plats. Resultatet var allt annat än upplyftande.
Hur ser det då ut bland oss journalister? Tidskriften African Arguments gjorde nyligen en kartläggning av de redaktioner som bevakar Afrika.
Enligt den var bara 20 procent av journalisterna icke-vita, vilket ändå är betydligt bättre än i de organisationer som samlar in pengar för att hjälpa samma Afrika.
Men. Det här med mångfald är komplicerat. I Sverige skyggar de flesta instinktivt när någon börjar prata om ras och vithet. I USA är det däremot relativt oproblematiskt att prata om icke-vita inom mediebranschen. NY Times producerar en årlig mångfaldsrapport (där de använder begreppet People of Color), ur vilken man till exempel kan utläsa att 43 procent av alla nyanställda under 2019 var icke-vita/People of Color. I Tyskland lyfter DW fram det faktum att man har medarbetare från mer än 60 länder som en förklaring till framgången.
Fast alla tänker inte så. Häromdagen kom den uppmärksammade studien ”Who gets to tell Australian stories” som visade att 76 procent av alla reportrar, kommentatorer och programledare i nyhetsmedierna i Australien hade anglo-keltisk bakgrund (ja, de skriver så), trots att denna grupp bara utgör 58 procent av befolkningen. Andelen icke-européer var 9,7 procent (trots att de utgör 21 procent av befolkningen), något som fick forskaren Susan Carland att twittra en bild med texten: ”Kor är bättre representerade på australiensisk tv än 'kulturellt diversifierade'”. Och på chefsnivå var det än värre: 100 procent av alla nyhetschefer på samtliga tv-kanaler var vita män.
Hur är det då i Sverige? 2009 skrev Gunilla Hulten 2009 boken ”Journalistik och mångfald”. Sedan dess har det varit förvånansvärt tyst, det enda jag hittar är en uppsats från JMG daterad 2016.
Är detta faktum ett tecken på att allt står bra till hos oss – eller har vi snart en debatt att vänta likt den i Australien?
