Öppet brev till Georges Wolinski
Käre Georges, Jag kommer för sent, du är redan död. Skjuten bland kollegor på tidskriften Charlie Hebdos redaktionsmöte den 7 januari i år.
Det klär dig inte att vara död, Georges. En svartsynt gammal snuskhummer spritter in i det sista av liv, i sin sista lem, och då menar jag inte tummen och pekfingret, även om du också höll pennan där. Gamla anarkistiska snuskhumrar kan man anklaga för mycket; de är skabrösa, de utmanar den goda smaken, de är fullständigt opålitliga. Men, gamla snuskhumrar tycker i regel om kvinnor, och de älskar livet. Det ska de hållas räkning för. Många män tycker inte alls om kvinnor, och har inga högre tankar om livet heller.
Kvällen på din dödsdag plockade jag fram seriealbumet Öppet brev till min älskade – Från en manschauvinist till en feminist. Det gavs ut på svenska 1985 av RFSUs boktidning Ottar. Det har nästan inte åldrats alls. Många tits and asses – men den uppriktiga nakenheten (!) går det inte att ta miste på. Hur skall karlar och kvinnor – som är lagda åt det hållet – kunna leva tillsammans i fred och frihet? Och knulla som kaniner, när andan faller på.
Den smartaste bilden är en liten oansenlig tvådelad teckning: En naken man frågar en ung kvinna:
– Får jag bestiga er?
– Ja, svarar unga fröken blygt, och slår ner blicken.
Varpå mannen lugnt ställer sig på den besvikna kvinnan, och stolt blickar ut över världen.
En grymt giltig bild ännu.
Jag vet inte om du blir rörd av alla postuma hyllningar, Georges, eller generad. Du och grabbarna på Charlie Hebdo slog vilt; reaktionära stötar fick de hårdaste smockorna: katolska präster, skäggiga imamer och stornästa rabbiner. Eftersom ni gärna använde de rasistiska och erotiska invektiven, som skämtare har gjort sedan medeltiden, fick bögar och svarta och judar och fruntimmer som stod i vägen för det vassa skämtet också sina smockor. Smällar man får ta, i yttrandefrihetens namn. Var det någonsin någon som drev så hårt med er? Nej, knappast. Krävs en Peter Handke eller Michel Houellebecq till det. Riktigt elaka jävlar.
När en katastrof av dessa ofattbara mått inträffar blir högtidstalen därefter. Abstrakta som änglar. Sedan blir det vardag igen.
Att publicera Charlie Hebdos teckningar tycker jag är ett värdigt sätt att hylla offren den 7 januari, men om vårt enda försvar för Yttrandefriheten blir att publicera Muhammedkarikatyrer i en uppskruvad spiral, då finns det skäl för oro. Inte för att vi blir måltavlor för iskalla jihadister – det kan vi bli ändå. Besökarna i kosherbutiken i Paris blev terrorns offer, utan att ha dragit ett pennstreck. De mördades inte för vad de hade gjort, utan för vad de var – judar.
Om karikatyrvapnet bara bekräftar oss själva och vår egen förträfflighet, så ligger vi illa till – om vi medvetet bränner broar till många européer med muslimsk eller judisk bakgrund. Människor som vi vill leva tillsammans med, i fred och frihet och respekt. Redan marscherar Europas extremhöger med hyllningsplakat till Charlie Hebdo. Marine Le Pen och Björn Söder, och Pegida i Dresden jublar: vad var det vi sa? Hur hade du illustrerat det, Wolinski?
I vilket fall som helst, jag sörjer dig, Wolinski. Och det värsta som kan drabba Yttrandefriheten är att det blir tyst.
På din grav lägger jag en sång av din landsman Brassens, som också hette Georges. 1957 skrev han Mourir pour des idées – Att dö för idéer. Kanske tycker du också att det överlag är för mycket snack om martyrer: ”Gudarna törstar alltid efter mer blod. Och Döden behöver knappast någon som håller lien åt honom. Visst, jag dör gärna för en hög idé, men helst dör jag långsamt. Först vill jag gärna leva.”
