Öppna dörren, släpp in kreativiteten
Strax före jul deltog jag i ett scensamtal på Publicistklubben i Göteborg. Panelen bestod av journalister som nominerats till Stora journalistpriset, en mix av berättare, avslöjare och publicistiska förnyare. Ämnet var ungefär: Vad krävs för typ av redaktionella resurser för att skapa fördjupande journalistik?
En del synpunkter var väntade. Vikten av att få tid att fördjupa sig. Vikten av arbetsledare som är genuint intresserade av journalistiken under produktion; inte bara av det färdiga resultatet, utav av den journalistiska processen och den del av samhället som man beslutat sig för att granska. Ett bemötande som ingjuter känslan av att uppdraget faktiskt är viktigt på riktigt.
En annan erfarenhet som återkom hos de flesta i panelen är mer svårformulerad men kanske lika central. Flera journalister på scen berättade om metoder de utvecklat för att hålla idéer levande under lång tid. Ett slags kreativa kuvöser. Vissa dröjer med att berätta om sina uppslag för sina överordnade. Först när reportaget växt till sig visade man upp degen för redaktören. Då var det för sent att reducera limpan till fralla. Andra reportrar jonglerar med många artikeluppslag samtidigt för att i pauserna få ägna sig åt sin favoritidé i smyg.
Färre redogjorde för långa möten i konferensrum. Jobben som nominerats var ofta frukter av enskilda redaktörer eller reportrars ingivelse och envishet. Kanske säger det något om redaktionella rutiner. De får inte vara helgjutna. Det måste finnas kreativa luckor. Utrymme för eget arbete också i öppna kontorslandskap. Det låter kanske självklart men kan vara värt att påminna om när produktionsvillkoren stramas åt på många redaktioner, när system centraliseras och mallas.
Panelsamtalet handlade också om varför Stora journalistpriset valt att nominera 16 män och två kvinnor. Samma struktur präglar Årets bild: 25 män och fyra kvinnor i årets nomineringslista, läser jag på Twitter. Hur kan en så självmedveten bransch som journalistiken visa sig så ignorant inför könsstrukturer? En delförklaring finns kanske i berättelserna bakom jobben, insåg jag när jag lyssnade på mina kollegor i Göteborg. Många jobb hade tillkommit genom att journalister på olika sätt hade rundat de redaktionella rutinerna. Hur förändrar man ett system som går ut på att lura systemet? Genom att ge fler möjlighet att göra just det. Men hur gör man det?
En av journalisten och författaren Anders Ehnmarks finaste böcker heter Frihetens rike och handlar om sju platser i Ehmarks liv där det ”lyst in”. En sådan plats är tidningen Expressens nystartade redaktion i Klara. Den gemensamma nämnaren i frihetens rike är att ”klassamhällets grammatik är i olag”. Det innebär att man får skriva lite som man vill, så länge verkligheten tränger in på sidorna. ”Det skulle kännas att den som skriver detta kommer utifrån och har varit med om något och måste ut igen”. Ett bra motto för medieredaktioner. Håll dörren öppen.
