Orättvist påhopp på krigsbevakningen
Robert Fisk öser galla över nyhetsrapporteringen från Mellanöstern. I en intervju i Flamman (juli 2006) säger han sig vara ”äcklad och skamsen över den generella rapporteringen i den västerländska pressen”, och hävdar att bland andra BBC ”insinuerar att israelerna lidit lika mycket som libanserna”.
Robert Fisk öser galla över nyhetsrapporteringen från Mellanöstern. I en intervju i Flamman (juli 2006) säger han sig vara ”äcklad och skamsen över den generella rapporteringen i den västerländska pressen”, och hävdar att bland andra BBC ”insinuerar att israelerna lidit lika mycket som libanserna”.
Han talar om ”få, lysande undantag” och nämner några journalister, ingen av dem är svensk. Inte ett ord om Cordelia Edvardson, vilket är märkligt. Jag är osäker på hur noga Robert Fisk följer svenskspråkiga medier. I artikeln står visserligen ”det är en väldigt tydlig tendens bland svenska journalister att om de använder ett kritiskt språk mot Israel så skulle de skickas hem att skriva travtabeller”. Men det kanske är intervjuaren Hanin Shakrahs åsikt.
rad
Just trav är väl exempel på ett område där läsarna knappast skulle acceptera en rapportering som inte speglar verkligheten. Och jag förstår inte hur man kan tycka att sommarens nyheter från Libanon har varit tendentiösa. Mitt nyhetsintag har varit lite stört under sommaren. En del dagar följer man varenda nyhetssändning, andra dagar har det inte funnits en tidning att uppbåda. Så finns dagar då man bara inte står ut med fler nyheter om militärstrategiska massmord.
Över lag tycker jag att svenska medier har haft en grundlig och bra bevakning av en mycket nedslående händelseutveckling. Fokus har varit på vanliga människor, och det har funnits drag av det som fredsforskaren Johan Galtung döpt till ”peace journalism”. I kontrast till ”war journalism”, som mer påminner om sportjournalistik. Där beskrivs konflikter ungefär som mångkamp – reportern redogör för vilken part som avancerar, jämför styrkor och svagheter och spottar fram siffror på förluster samt materiella skador. Johan Galtung håller med om att nyheterna från Libanon och Israel har varit ”balanserade mellan parterna”. Det han saknar är mer av fredsorienterade resonemang, artiklar om konfliktlösning. Att krigets första offer skulle vara sanningen, det invänder Galtung emot, ”krigets första offer är freden”.
rad
För övrigt kan man undra – det gör i alla fall jag – vad det skulle vara för sanning som undanhålls i rapporteringen från Libanonkriget. Det som krigförande parter brukar försöka dölja och förneka – att civila mål attackeras – det sker ju alldeles öppet. Att oskyldiga människor får sätta livet till, är något journalisterna kan berätta utförligt om, i text och bild.
I boken om krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare, Krigets första offer är sanningen, skriver Phillip Knightley inget om konflikten mellan israeler och palestinier. I slutet av 60-talet när han började arbeta med boken, tyckte han inte att det gick att reda ut sanningen i Mellanöstern mot bakgrund av vad som rapporterats. Det låg för nära i tiden. När den omarbetade upplagan kom för ett par år sedan, handlar sista kapitlet om Irakkriget. Världens mest bevakade konfliktområde valde Knightley att återigen lämna utanför. När jag frågar varför, svarar han att han inte hade tillräckligt med energi för att a) göra jobbet och b) hantera de attacker som drabbar alla som skriver om området Israel–Palestina.
Hoppas att han uppammar den där energin. Ett viktigt kapitel återstår att skriva.
