Ord kan ibland vara lömska
Klart att det spelade roll att stjärnan för kvällen var den legendariske utrikeskorrespondenten Robert Fisk. Och att konflikterna i Mellanöstern (som han rapporterat från i över 30 år) är ständigt lika skrämmande och aktuella. Men ändå.
Det är inte var dag som språket, nyspråket och journalistikens ansvar för detta diskuteras inför en jättepublik, som den här kvällen i ett regngrått Malmö.
Att tala om säkerhetsbarriärer i stället för krig, välja uttrycket omtvistade områden i stället för ockuperade och bosättningar i stället för kolonier säger något om vems perspektiv som släpps fram. I allmänhet är det maktens, och syftet är att förvilla, förminska, förvirra.
Den som tror att det handlar om "a fence and a dispute" i fallet Israel kan, som Fisk påpekade, förledas att tycka att det hela borde kunna lösas över en kopp te.
Orden är lömska, det vet vi allihop. Ändå faller vi så ofta och så motståndslöst i fällorna. Rent intellektuellt är det lätt att förstå att en och samma person kan beskrivas som aktivist, frihetskämpe eller terrorist. I praktiken trillar vi ändå dit.
Lyssnar på medieforskaren Simon Lindgren och inser att det finns fler fällor än jag kunnat föreställa mig. Lindgren studerar mediebilden av brottsoffer och jag förstår obarmhärtigt snabbt att jag verkligen inte går fri från stereotypt tänkande.
Det ideala offret ur mediernas synvinkel är en sårbar och svag Rödluva som råkar ut för den elake vargen. Men vad händer när idealbilden inte stämmer med verkligheten?
För att få veta har Lindgren analyserat ett antal kända rättsfall. I Tumbafallet var kvinnan berusad, inte försiktig som en äkta Rödluva. Männen som våldtog henne var både kriminella och invandrare och passade bättre som vargar. Alltså debatterade medierna genast deras avvikande och förmodat "icke-svenska" kvinnosyn.
När gärningsmännen i stället var svenskar, som Hagamannen eller Englas mördare, var det ingen som kom på tanken att diskutera svenskhetens beydelse för brotten. Eller maskulinitetens.
Om det har betydelse? Naturligtvis. Rent konkret vad gäller straff och skadestånd. Men också för de drabbades möjlighet till rehabilitering. Den som betraktas som respektabel har lättare att komma igen än den som stämplas som slampa och nästan själv skyldig, något som många offer för sexuellt våld fortfarande råkar ut för.
Om bilden av en våldtäktsman är en skum typ är det lätt att missa den allra vanligaste formen av våldtäkt, den som utförs i hemmet av helt vanliga män, oroväckande lika dem vi själva känner.
Och om vi, inte minst i medierna, fortsätter att odla myten om den oövervinnerlige mannen utsätter vi unga killar för livsfara eftersom det är just de som verkligen har anledning att vara oroliga när de är ute på stan.
I senaste numret av tidskriften Bang skriver Katarina Wennstam om bilden vi aldrig får se i TV. En polisman som, med armarna i kors, uppmanar unga killar till försiktighet; ber dem passa sig för svarttaxi, mörka parker och krogmiljöer i största allmänhet. Ja, precis, allt det där som brukar sägas till flickorna.
Det är hälsosamt att vända på kikaren. Att närstudera språket och fundera på vad som verkligen menas med alla de ord och och bilder som är så vardagliga men som så ofta, kanske alltid, speglar en samhällsideologi och inte sällan döljer en verklighet vi inte vill se.
