Ord och bilder mot hot och kulor
I Torre Annunziata utanför Neapel har polisen gripit Gemma Donnarumma, hennes dotter Teresa och deras sju kvinnliga kumpaner. Sedan camorra-klanen Giontas gudfader Don Valentino hamnade på kåken, är det dessa nio kvinnor som har skött affärerna: narkotikahandel, insamling av så kallade beskyddspengar och mord. Det har hunnit bli ganska många sedan familjen Gionta beordrade dödsskjutningen av journalisten Giancarlo Siani 1985.
Jag har hans död i klart minne, eftersom vi var jämnåriga och han var god vän med en bekant till mig. Jag hade just kommit till Italien från Sverige, där risken då var minimal att en journalist blev mördad eller hotad på grund av sitt arbete. Men så var det alltså inte i Italien. Giancarlo Siani hade skrivit alltför avslöjande artiklar om familjen Gionta i Neapel-tidningen Il Mattino. Det kostade honom livet. Han blev 26 år.
En av orsakerna till att Italien ligger så långt ner på Reportrar utan gränsers lista över pressfrihet, är de styrandes oförmåga att handskas med kritik.
Den andra är den organiserade brottsligheten. Maffian på Sicilien, ’ndranghetan i Calabrien, la sacra corona unita i Apulien och camorran i Campanien är blodtörstiga. Journalister som gräver för djupt leker med döden. Giancarlo Siano är långt ifrån den enda journalist som fallit offer för bossarnas kulor.
Detta är naturligtvis också bakgrunden till Roberto Savianos hemska öde. Jag träffade honom förra året, i samband med att Gomorra kom ut på svenska. Vi talade om dödshotet som hänger över honom sedan boken publicerades 2006.
Hans förklaring är enkel. Den mäktiga klanen ”i casalesi” var okänd för den stora allmänheten tills Gomorra kom ut. Med Savianos ord: Alla visste vad maffian var. Alla kunde namnen på Siciliens mest kända mafiosi. Men när det var klankrig i camorran, behandlade massmedierna morden som uppgörelser mellan bossar i serie B. Bara fackmännen kände till ”i casalesi” och deras enorma affärsintressen i Italien och utomlands. Klanen kunde arbeta ostört. Det var just det den ville.
Men väl formulerade ord får vingar. Gomorra har nu kommit ut i 42 länder och filmatiseringen av boken är Italiens Oscar-kandidat för bästa utländska film. Nu nämns ”i casalesi” ofta på TV-nyheterna och i tidningarnas reportage.
Allt fler vet vilka de är. Det kommer att bidra till att bryta ner deras makt, på samma sätt som publiciteten kring Cosa Nostra har försvagat maffians grepp om Sicilien.
”Att veta, att förstå, blir en nödvändighet för att fortsätta känna sig som en värdig människa”, skriver Saviano.
Italien är ett märkligt land. Här lever den mest inskränkta egoism sida vid sida med enskilda individers förbluffande mod och idealism. Siani kunde inte hålla inne med vad han visste. Saviano var tvungen att skriva sin bok för att inte sjunka ner i likgiltighetens självförakt. Den ene dog, den andras liv är förstört.
Nu tar även italienska journalistförbundet FNSI (Federazione Nazionale Stampa Italiana) ställning. Organisationen har antagit en ed som den jämför med Hippocrates’, den ed som läkare svär när de börjar sin bana. Det är en etisk hederskod som innebär att inga nyheter får förtigas. Journalister som utsätter sig för risker för att leva upp till eden, måste ha sina kollegers fulla, öppna, moraliska stöd. FNSI ska tydligt visa sin närvaro i de mest maffiatäta delarna av landet och sluta upp kring kolleger i fara. Ett särskilt observatorium inom organisationen ska följa hotade journalisters situation. FNSI uppmanar främst TV att ge större utrymme åt nyheter som handlar om den organiserade brottsligheten.
Ord och bilder mot hot och kulor. Organiserade journalister mot organiserade bossar.
