Ord som beter sig på nya sätt sticker i ögonen
Plötsligt kan det kännas som om vissa ord huserar vilt i tidningsspalterna. De studsar upp ur var och varannan text och sticker i ögonen. De har börjat bete sig på nya sätt och verkar ha blivit omåttligt populära.
Plötsligt kan det kännas som om vissa ord huserar vilt i tidningsspalterna. De studsar upp ur var och varannan text och sticker i ögonen. De har börjat bete sig på nya sätt och verkar ha blivit omåttligt populära.
Just ordet ”husera” har för mig och många andra varit ett sådant ord. Vi hade vant oss vid det betydde att någon härjade omkring, förde oväsen och störde sin omgivning. Vi kunde läsa om inbrottstjuvar, råttor och rockklubbar som huserade någonstans utan att känna oss särskilt störda. Först när ordet började användas utan negativ laddning, om allt som kan rymmas i ett hus, blev vissa av oss osäkra. Det låter för mig lite vanskligt att gå till en frisör eller tandläkare som sägs husera på en viss adress. Och när jag läser i en tidning om” kyldiskarna där fetaost och lammfärs huserar tillsammans med ägg, sillburkar och tubost” kan jag inte låta bli att le åt det tumult som målas upp framför mig.
Risken för missförstånd är i längden inte så stor, även om vi som är vana vid den gamla betydelsen kan få lustiga bilder i huvudet. Det tråkiga är att nästan ingen människa eller verksamhet längre håller till, bor, finns, ligger eller är placerad, inhyst eller inrymd någonstans. Problemet med modeord är att de begränsar variationen.
Ett annat ord som långsamt men säkert har vidgat sitt betydelseomfång i svenskan är ”spendera”. Förr spenderade svenskar inget annat än pengar. Möjligen kunde någon säga att han hade spenderat en timma på någon, men då visste lyssnaren att han helst hade velat slippa. Spenderad tid var offrad tid. Numera finns det ingen anledning att se medlidsam ut när någon berättar att hon spenderade ett par semesterveckor i Italien eller förra helgen på ett spa. Det må ha kostat en slant, men det var säkert väl tillbringad tid.
Yngre svenskar har helt naturligt tagit över över den bredare betydelsen från engelskans ”spend” och tycker att det låter lite föråldrat – själva skulle de kanske säga daterat – att använda formuleringar som att någon ”tillbringade” eller ”vistades” en tid någonstans.
Själv har jag börjat vänja mig och studsar inte längre till inför uttryckssättet. Däremot tycker jag att det går till överdrift när spendera blir det enda ord som används i tid och otid. Nog borde folk även fortsättningsvis kunna få bo några år i utlandet eller vara ett par veckor på semester.
En del nyare betydelselån har jag fortfarande väldigt svårt att tåla. Min inre bild av en atlet utgörs tydligt av en tyngdlyftartyp med svällande muskler. Jag klarar inte kopplingen när ordet används om rangliga friidrottare eller spensliga gymnaster, även om betydelsen då kommer närmare grekiskans ursprungliga ”deltagare i tävling”. Jag retar mig också på alla presidenter som dyker upp i artiklar. I svenska tidningar var det tidigare bara länder – och möjligen Rotaryföreningar om de själva fick styra över texten – som hade presidenter. Andra sammanslutningar fick nöja sig med ordförande.
Nu följer den engelska titeln allt oftare med in i svenskan, åtminstone när det skrivs om ordförande för internationella organisationer. Kanske är det bara översättningsslarv, kanske anar vi en trend som kommer att leda till att varenda svensk skola har en elevrådspresident i nästa generation.
Vi som inte kan känna oss komfortabla med det löper risken att betraktas som aningen daterade.
mediespråkslärare vid Mittuniversitetet
