Ordet mördare inte mycket längre än Anton
Ska man namnge terrorister? Det var en privatperson som nyligen väckte frågan i ett mejl till mig.
Han resonerade så här:
En drivkraft för terrorister är att få sitt namn inskrivet i historieböckerna. Är det rimligt att gå dem till mötes? Ta Utøya. Brevskrivaren hade hellre sett att man rapporterat om händelsen utan att nämna Breiviks namn. Kallat honom terroristen, förövaren eller mördaren i stället. Att minnas förövarens namn framför offrens är fel.
För egen del tror jag att terrorister kan ha helt andra drivkrafter; allt från förtvivlan via ideologisk övertygelse till hjärntvätt. I alla händelser är han eller hon en förbrytare som utför sina illgärningar med andra människors liv som insats.
Ska vi straffa dem med anonymitet?
Svaret är givetvis nej. Det är inte mediernas uppgift att straffa. Medier ska rapportera, se till att medborgarna är väl informerade om viktiga händelser i samhället. Ledstjärnan är allmänintresset.
Likväl som allmänheten har rätt att få veta vilka politiker som missbrukar sin ställning eller tjänstemän som låter sig korrumperas, har vi rätt att få veta vem som begår allvarliga brott, som terrorism.
Runt dem som bygger eller river vårt samhälle är allmänintresset stort.
Men det finns en aspekt på mejlet jag fick, som ligger kvar och gnager. Det är HUR medierna namnger och beskriver skurkarna.
Clark Olofsson blev Clark med hela svenska folket. Anders Behring Breivik fick de första dagarna efter sitt massmord framträda i medierna med sina egna bilder. Det var bilder på honom med vapen i hand iförd stilig, påhittad uniform. Bilder enbart avsedda att förhärliga honom och hans verk.
Senaste exem plet är mördaren på skolan i Trollhättan. Den 24 oktober 2015 var Aftonbladets huvudrubrik på första sidan ”Så valde Anton ut sina offer”. Samma dag var Expressen inte mycket bättre: ”Här söker Anton, 21, sina offer”. I båda fallen var rubrikerna illustrerade med bilder på den Darth Vader-liknande figur, som med svärdet i hand dödade två personer innan han sköts till döds av polisen.
Problemet är inte bilden eller den omfattande rapporteringen. Inte heller att Anton Lundin Pettersson namngavs. Allmänheten har rätt att få veta.
Nej, problemet är användningen av enbart förnamn. Det är för nära, blir alltför familjärt. Det signalerar, även om det inte är tidningens avsikt, att han är en av oss.
Jämför med självmordsbombaren vid Drottninggatan i Stockholm i julruschen 2010. Han smög in på Bryggargatan, mixtrade med sin bomb och sprängde sig själv i luften. Taimour Abdulwahab var Sveriges förste självmordsbombare.
Blev han någonsin Taimour med svenska folket?
Jag förstår att ”Anton” är ett lockande kort rubrikord. Men ”mördaren” är inte särskilt mycket längre.
