Oroande brist på stöd för Burmas exilmedier
Det rör på sig i Burma. Inte det politiska systemet, där är förändringarna bara kosmetiska och det val som hölls i november förra året var en politisk fars. Ingenting talar heller för att det under den närmaste framtiden skulle bli som i Nordafrika. Där har juntan i Burma allt för ofta slagit ned folkliga uppror med brutalt våld. Öppna protester är förenat med livsfara.Men det rör på sig ändå. Under ytan.
Den slutsatsen drar jag efter en veckas besök i Rangoon.
Ta journalistiken som exempel. Regimens censur är lika hård som alltid. Alla artiklar och bilder som ska tryckas i tidningar och magasin granskas i förväg.
– Jag råkade trycka två bilder för en tid sedan som inte hade godkänts och hotades omedelbart av sju års fängelse, säger en journalist och chefredaktör när jag träffar honom på tidningsredaktionen i centrala Rangoon.
Han berättar att journalisterna i Burma haft en enda månad av frihet sedan militären grep makten 1962. Det var i samband med de stora folkliga protesterna 1988. Då bestämde sig journalisterna helt enkelt för att strunta i de faxmeddelanden som informationsministeriet varje morgon skickade till redaktionerna och istället ge sig ut på gatorna och berätta om verkligheten.
Men det höll alltså bara en månad. Sedan återtog militären makten och flera av de som lett journalisternas protest sattes i fängelse.
Mannen jag träffar vid mitt besök berättar att han klarade sig undan fängelse. Han startade en egen tidning och bestämde sig för att lyda censurens regler och förändra långsiktigt istället. Genom att driva tidningen vidare, anställa nya journalister och lära dem vad pressfrihet egentligen är för något.
Hans arbete är en av förklaringarna till att det nu rör på sig. På senare år har minst 2000 nya journalister börjat arbeta i Burma. Unga, engagerade journalister som inte vill något hellre än att slippa censuren. Många av dem arbetar extra för de betydelsefulla exilmedierna, som radiostationen Democratic Voice of Burma, DVB, och tidningen Irrawaddy. Många av dem bloggar under falskt namn eller rapporterar till bloggare i andra länder. Så kan de få utlopp för sin lust att berätta och rapportera.
Den erfarenheten sätter också fingret på något mycket betydelsefullt: Sociala medier i alla ära, men ”gammelmedierna” är också extremt betydelsefulla för all demokratisk utveckling.
Desto mer bekymmersamt att just Burmas exilmedier verkar ha svårt att klara sig.
Nyligen beslutande tidningen Irrawaddy att upphöra att komma ut som papperstidning. Orsaken är att biståndsorganisationerna (främst danska Danidas) har dragit in en del av sitt stöd. Och nyligen berättade även DVB att man fått indraget stöd och därför måste säga upp journalister, minska sändningstider och möjligen även flytta från sin bas i Oslo till något annat land.
Vad jag vet har Sida inte minskat sitt stöd till dessa medier, men det är en djupt oroande utveckling. Exilmedierna är viktiga både för omvärldens kunskaper om utvecklingen i Burma och för att burmeserna behöver informationskanaler som går vid sidan av regimens propaganda.
Om några dagar arrangerar biståndsminister Gunilla Carlsson ett möte om sociala medier i biståndet. Det skulle möjligen behövas en lika omfattande diskussion om traditionella mediers och journalistikens roll för demokratiframväxt.
Jesper Bengtsson
