På Facebook kan man smyga nära
"Att ge sig ut i de sociala medierna är som att vara skitfull på en fest med en massa poliser." Det sa Josephine Freje Simonsson, grävande journalist på Sveriges Radio, härom veckan på ett seminarium om sociala medier på JMG i Göteborg. Ändå är hon en av dem som mest använt de sociala medierna på ett kreativt sätt i sitt arbete.
Hon inleder varje grävjobb med att upprätta ett antal konton på Facebook och Twitter. Konton med påhittade identiteter. Med dem närmar hon sig den grupp av människor som ska granskas.
Josephine Freje Simonsson imiterar deras sätt att uppträda på nätet, listar böcker och tidningar som de läser och söker olika vägar att bli vän med dem. När hon väl blivit det kan hon på nära håll granska resonemang, förhållningssätt och se vilka åsikter och planer de verkligen har. Kunskap som är ovärderlig när hon senare i rollen som journalist närmar sig dem med mikrofonen i handen.
Min första reaktion var att jag blev våldsamt avundsjuk. Under de år på 90-talet när jag själv var en grävande journalist fanns det inget verktyg med den här potentialen, det var traditionell research som gällde.
Men är virtuellt wallraffande försvarligt ur ett etiskt perspektiv?
Själv har jag alltid varit skeptisk till wallraffande i verkliga livet. Genom att låtsas vara någon annan än den man är, är man inte längre bara journalist. Reportern förvandlas till en aktör, påverkar det skeende som sedan ska skildras. Vad är sant och vad är resultat av provokationen?
När det gäller de sociala medierna är jag mindre tveksam. Här kan man som journalist välja en låg profil, smyga nära och iaktta utan att provocera fram åtgärder av den som granskas.
Att använda Facebook som Fakebook är ett kraftfullt journalistiskt verktyg som bör utnyttjas med omdöme och försiktighet.
På seminariet drev frilansjournalisten Yasmine El Rafie tesen att det börjar bli sent för de traditionella medierna att hänga på de sociala. De förlorar i förtroende genom att ignorera den nya verkligheten på nätet.
Riktigt så illa är det inte. När jag besöker olika tidningar runt om i landet möter jag en levande diskussion. Vilka grupper är det okej att gå med i? Är det vettigt att följa Jimmie Åkesson på Twitter? Får man ha egna åsikter som avviker från tidningens hållning?
Enigheten i panelen var stor om att bästa sättet att få ut mesta möjliga av de sociala medierna är att delta fullt ut, med egna åsikter i ärliga samtal. Den som vill ha måste börja med att ge.
Det samlade intrycket från seminariet i Göteborg är att de sociala medierna blivit ett allt viktigare verktyg för research. Men vill man ha verkligt brett genomslag för journalistiken är det knappast där man ska publicera. Då är det fortfarande traditionella medier som gäller.
Det är svårt att slå lokaltidningen eller Uppdrag granskning på det området.
