På önskelistan: en pitbull-feminist
Vad är Årets julklapp för en chefredaktör på en svensk dagstidning? Jo, en ”ung och kaxig feminist” som krönikör, får jag höra från säker källa. Gäsp. Redaktörerna vill alltså inte bli överraskade, årets julklapp är ju densamma som förra årets och så vidare, ända sedan Åsa Moberg debuterade i Aftonbladet
Vad är Årets julklapp för en chefredaktör på en svensk dagstidning? Jo, en ”ung och kaxig feminist” som krönikör, får jag höra från säker källa.
Gäsp. Redaktörerna vill alltså inte bli överraskade, årets julklapp är ju densamma som förra årets och så vidare, ända sedan Åsa Moberg debuterade i Aftonbladet har den där unga feministen stått högt på önskelistan. Enda skillnaden är väl i så fall att hon i dag måste vara så mycket argare om hon ska anses intressant.
Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut för journalister, så tror jag att redaktörerna kan känna sig lugna. Finns säkert de som kan tänka sig att uppträda i rollen som kaxig feminist, om det är ett (av få) sätt att komma in i yrket. Förmodligen kan det också vara ett sätt att hålla sig kvar. Jag blir uppringd av en vänlig redaktör som funderar på att ge mig ett frilanskontrakt. Fast han drar lite på orden och till slut kryper det fram att han egentligen är ute efter en julklapp, han behöver komplettera sitt stall med en vass feminist. Men att förvandlas till enfrågekrönikör låter lika lockande som att förses med strypkoppel.
bryt
Vad ska redaktörerna ha sina arga kvinnliga skribenter till? Det är som när en osäker tonårsgrabb vill ha en pitbullterrier. Man vill kunna skicka fram någon som har fradga runt munnen för att skrämma skiten ur alla andra.
Då skaffar konkurrenterna också en sån och när alla tidningar har sin egen pitbull-feminist så kan man hetsa de bitska bitcharna mot varandra så blodet sprutar. Å, vilka publikfajter! Poängen med kamphunden är att den kan fostras till attack och samtidigt vara tillgiven och lojal mot ägaren. Och den unga arga feministen är naturligtvis inte tänkt att utmana tidningsägaren, hennes ilska ska ju användas utåt.
Medierna driver kvinnofrågor i crescendo. Den som säger sig verka för kvinnors intressen kan föra fram vilka tokidéer som helst och behöver inte tänka längre än upplagesiffrorna räcker. Som chefredaktören för Norrländska Socialdemokraten, i och med beslutet om bild- och namnpublicering på män som dömts för grov kvinnofridskränkning. Syftet är att varna andra kvinnor, men har Lennart Håkansson funderat på vad som händer om effekten blir den motsatta? Publicering av bild och namn kan ju fungera som en kontaktannons. Så blev det för Juha Valjakalla. Visserligen hade han skjutit ihjäl tre personer, men det fanns ändå kvinnor som attraherades av honom och skrev friarbrev. Den risken kan minskas om NSD väljer att bara hänga ut misshandelsdömda män med ett extremt motbjudande yttre. Men låt säga att en kvinna ändå väljer att ge sig i lag med en man som mamma – okej, NSD – har varnat henne för. Om hon sedan råkar illa ut, får hon skylla sig själv då?
bryt
Mediernas ”kaxiga feminister” kan hetsas mot varandra, men framför allt kan de hetsas mot politikerna som i sin tur måste svara. Om kvinnofrågor blir valfrågor i det debattklimat som råder nu, kan nästa riksdagsval bli en riktig mardröm. När ett parti spelar ut feministkortet så blir de andra tvungna att trumfa över. Resultatet blir allt mer kraftfulla slag i luften, övertydliga markeringar, plågsamt höga signaler, drakoniska förslag – herregud man måste ju visa handlingskraft! Kan ta lång tid för feminismen att repa sig, efter en sådan behandling.
