På stadsbiblioteket prövas teorierna
Det var språkafton på Västerås stadsbibliotek. En skara på kanske 50 personer hade samlats för att lyssna på mitt föredrag om språkintresse och språkutveckling. Det skulle bli en debattafton jag sent kommer att glömma.
Jag började med att skriva upp ett sannolikt men inte autentiskt sms-meddelande. Det innehöll förkortningar, felskrivningar, ett svärord, lite kreativ stavning och ett stort antal frågetecken: shit! kmr ala skriva såååå hr i frmtiden???!!!??? puss.
Kanske kan ett sms-meddelande se ut så, även om jag tror att jag överlastat mitt exempel. Varje ord i meddelandet har jag sett i verkligheten, men jag är inte säker på att någon verkligen skulle skriva så här. Det är helt enkelt ett övertydligt pedagogiskt exempel.
Nå, i Västerås hann jag knappt avsluta uppläsningen av exemplet förrän en äldre herre avbröt mig och undrade när jag skulle komma till väsentligheterna. Sms-språket var infantilt och inte värt att tala om.
Jag försökte säga att också sms-meddelanden är viktiga, men att det såklart inte är idealiskt att använda samma språkbruk när man författade ett sms som ett ansökningsbrev eller en tidningsartikel.
Referensen till tidningsartikel tände ytterligare en herre i publiken. Journalistprosan förflackades och vart hade korrekturläsarna tagit vägen? En särskild agg hade denne man mot ordet liksom, som han tyckte användes farligt mycket. Medan den förste mannen var ganska aggressiv var den andre mycket vänligare. Åsikterna var ungefär desamma, även om den senare lyssnade på mina försök att problematisera.
Jag har hållit många föredrag om språkutvecklingen. Berättat vad jag tror håller på att hända och gett några troliga förklaringar. Aldrig har jag blivit avbruten, påhoppad och ifrågasatt som i Västerås.
En dam – som en bit in i föredraget kom till min undsättning och bad herrarna sluta avbryta mig så att jag skulle kunna slutföra mitt föredrag – återkom i frågestunden och höll ett långt tal till svenskans försvar och mot engelskans intåg. Visst blev vi dummare på engelska, särskilt i undervisningen, menade hon. Och det håller jag absolut med om.
En annan åhörare, som inte hade svenska som modersmål, berättade hur hon lärt sig svenska och hur hon hindrats att lära sina barn finska. Ytterligare en person hade teorier om vilka språk som var lättast att lära: tyska, engelska eller franska. Och någon tyckte sig förstå amerikanska bättre än engelska, och undrade om det hade med ett förenklat ordförråd att göra.
Jag tror att var och varannan person ville berätta något. Och efter att föredraget var slut kom många fram och fortsatte diskussionen.
Språk brukar väcka känslor och debattlusta. Ibland är det språkpoliser som träder fram. Men oftare är vi språkspanare som vill återberätta något vi hört eller läst och reagerat på. Inte så mycket för att döma, utan mer för att utbyta tankar och visa att man hänger med.
I Västerås fanns samma blandning, men med emfas. Språkpolisen var argare. De nyfikna mer frågande. Och den inflyttade mer reflekterande.
Jag har länge trott att intresset för språk ökar. Efter en vistelse i Västerås vet jag att det är så. Och jag har lärt mig att det är till ett stadsbibliotek man ska åka för att verkligen få sina teorier prövade.
