Pappas språklektioner har lämnat spår
Att skriva Pappa med stort p ser konstigt ut. Men i begravningsannonser ska det vara så. Märkligt nog ser det inte lika udda ut om man skriver Far eller Bror. Men just Pappa rimmar illa. Det känns som om det ledigare språk som ordet pappa signalerar inte hänger samman med versaler. Kan man skriva Farsan?
Nu är formen i dödsannonserna enkel att kontrollera. På familjesidan i tidningen syns tydligt att här råder en mycket strikt norm.
Skälet till att jag alls funderar över detta var att Pappa dog nyligen. Han var min första lärare i journalistiskt skrivande och han var en stor vän av att hålla sig till normen. Inte för att han skrev stelt, men för att han alltid föredrog den vedertagna varianten. I språkfrågor var han konservativ.
Jag minns vår första lektion. Året var 1981 och jag hade skrivit en recension av en ny dator till tidningen Mikrodatorn. Jag visade den för pappa och hans kritik var hård. Texten behövde skrivas om radikalt. Frågan är om inte många av de käpphästar jag fortfarande rider stammar från denna första duvning.
Jag hade slarvat med orden och det var ingen ordning på textens struktur. Jag svalde hårt och skrev om. I ett försök att mildra sin hårda dom berömde pappa mig för en språklig bild. Men den kunde renodlas, tyckte han. Jag minns nästan exakt hur den löd: ”När man väl klarat den höga tröskeln öppnas ett hav av möjligheter”. Bra med tröskel, illa med övergången från rumsmetafor till havsmetafor, tyckte pappa. Och det hade han ju helt rätt i. Numera reagerar jag instinktivt när metaforerna krockar.
Ni vet hur starka en del minnesbilder är. Jag kommer ihåg precis hur pappa satt vid sin elektriska Olivetti och med pennan rafsade över min text. Han satte en stor parentes runt ett helt stycke, som skulle strykas eller flyttas, och sedan ett frågetecken framför flera av mina styckemarkeringar.
Jag hade då inte riktigt grepp om hur man markerade ett stycke och därför hade jag blandat lite. För en läsare var det nog helt obegripligt vad de olika styckemarkeringarna skulle symbolisera. Och jag anar att jag inte var så klar över det själv, även om jag minns att jag försökte argumentera.
Pappa kallade det nu inte stycke, utan utgång, och han föreläste om vad som utmärkte en sådan. Exakt vad han sade har jag glömt, men det viktiga är kanske inte hur man komponerar ett stycke, utan att man alls gör det. Ett stycke ska inte bara bli det som händer när man skrivit ett antal meningar. I en bra text är stycket en logisk enhet som hjälper läsaren att följa skribentens tankegång.
Den tredje och sista invändningen var att jag använt en del obegripliga ord. Det var inte så konstigt att pappa tyckte det. Han visste inget om datorer. Men i tidningen Mikrodatorn, som vände sig till datorkunniga, tyckte jag att man borde få använda datortermer. Men pappa lät sig inte bevekas. Alltför ofta, menade han, överskattade man läsarens ordkunskap. Också i facktidningar. Jag strök, bytte ut och förklarade.
Och än i dag är jag allergisk mot ett överdrivet fackordsanvändande. Jag säger som pappa: även om du känner igen ett ord som morfem eller particip, kanske du inte vet vad de betyder.
Den första lektionen lämnade starkast spår. Men visst minns jag andra råd. En del som jag gillade, och andra som var rätt dumma.
Jag minns också vår sista språkdiskussion. Den handlade om ett ord som pappa avskydde och som jag förstås hade använt. Ordet borde förbjudas, ansåg pappa, eftersom det speglade en syn på tidningar som han inte delade. Ordet delade in tidningar i sådana som var tryckta och sådana som publicerades på nätet. Och ordet antydde enligt pappa att de tryckta var mossiga och på sikt dödsdömda.
Ordet är papperstidning. Och även om jag tycker att ordet både är begripligt och hyfsat neutralt, så ger jag mig gärna och lovar att i just denna text var det sista gången jag använde det ordet.
