Paris, kolonialismen och närhetsprincipen
Dagen efter terrorattackerna i Paris kom de första kommentarerna på sociala medier. Varför brydde sig världen om Paris, samtidigt som vi struntade i Beirut? Var det ett utryck för rasism, västerländskt kolonialt tänkande, eller bara det faktum att världens journalister inte förmår leta upp Beirut på kartan?
Fram tonade bilden av en konspiration som också involverade Facebook, som skapat en knapp som gjorde det möjligt för människor i Paris att markera sig i säkerhet. Nu, flera dygn senare, fortsätter texterna att publiceras. Ja, världen är en enda stor konspiration!
Jag har varit i både Paris och Beirut. Jag har också varit i San Pedro Sula, Hargeisa, Ulan Bator, Cochabamba, Yaoundé, Ivano-Frankivsk och ett antal hundra andra städer som få har anledning att hålla koll på i vardagen.
Under drygt trettio år har jag rest och rapporterat från länder som (oftast) ligger utanför det centrala nyhetsflödet. I dag, när folk frågar vad jag gör, brukar jag ofta svara att jag håller på med ”konstiga länder”, det blir liksom enklare så (när jag skriver detta befinner jag mig i just ett av dessa, Rwanda).
Ändå menar jag att det är helt igenom rimligt att vi skriver mer om Paris än om Beirut. Grunden är förstås närhetsprincipen. I Paris har vi semestrat, där känner vi människor. Det handlar också om kulturell identifikation: vi kan lätt se oss själva bland offren (och det finns som bekant en svensk bland de som dödades). Paris är dessutom en del av vårt politiska närområde: bombattentaten där påverkar den fria rörligheten i Europa, hur EU använder våra skattepengar och inriktningen på vår gemensamma utrikespolitik.
Därför bli Paris mer relevant för nyhetsrapporteringen i Sverige än det som händer i Beirut, på samma sätt som det som händer i en by utanför Luleå blir mer relevant för Norrbottens-Kuriren än för Sydsvenskan.
Ytterligare en faktor är målet för attacken. Deash attack i Paris slog mot "det dekadenta" i västvärlden, mot musik, dans, populärkultur, mot den mulitetnicitet som finns i Paris. Det var en attack mot våra grundläggande värderingar.
Beirut är däremot en plats få har varit i, med undantag för framför allt journalister och biståndsfolk bara de svenskar som har egna rötter i Libanon och regionen. Därför finns få möjligheter till identifikation.Ytterligare en faktor är målet för attacken: I Beirut riktade den sig mot en Hizbollah-kontrollerad stadsdel. Hizbollah är som bekant en allierad till Iran och till Assad i Syrien, en tydlig stridande part.
Betyder då detta att människors liv i Beirut är mindre värda än de i Paris? Nej, det tycker nog ingen.
Vad händer då om vi provar ”kolonialism och konspirations-spåret” på en annan händelse? En dryg vecka före bombdådet i Paris sprängdes (sannolikt) ett ryskt passagerarplan med 250 personer i luften på väg från Egypten. Hur många var det då som brydde sig? Hur många visade ryska flaggor på Facebook. Kan det vara så att vi faktiskt är ännu mer rasistiska när det gäller Ryssland än Libanon?
Världen i dag är kanske mer komplex än någonsin tidigare. Den som nyss var den stora fienden är numera vår vän (se alla bilder från Teheran där folk lägger blommor utanför den franska ambassaden). Därför räcker det inte med enkla fördömanden. Vill vi bidra till ökad förståelse måste vi undvika enkla förenklingar som bidrar till ytterligare polarisering.
Samtidigt måste vi våga stå upp för våra grundläggande värderingar. För – är det någon av oss som vill byta tvättstugan i Bagarmossen eller fredagskvällen runt Möllevångstorget, mot Hizbollahs Beirut eller Putins Ryssland? Nej, skulle inte tro det.
David Isaksson
journalist, författare, medgrundare till Blank Spot Project
