Påskpreludium för levande journalistik
Vilken är den levande journalistikens kärna - och hur behåller vi den levande?Idag har jag pekpinnen i högsta hugg och nackhåren på ända. Tyst i klassen: Här kommer påskpreludiet.
Journalistikens vitalitet bygger på dess oberoende. Det gäller allt från Svensk Damtidning till Dagens Eko. Oberoende i val av ämnen och förhållandet till dem och det man beskriver. Men vitaliteten bygger också på något annat, som utgår från hur journalisten arbetar, tänker och känner. Så hur behåller man den levande?
Här tror jag att mediedebatten ofta fastnar i en fruktlös diskussion om popularisering kontra djup.
Ge mig en sekund. Låt mig skissera en teoretisk bas. Journalistiken rör sig ständigt mellan de två polerna underhållning respektive undervisning (av fakta och sammanhang). För mycket betoning på underhållning gör att journalisten riskerar att slira på sanningen, förenkla och fördumma. För mycket fakta, vetenskap och sammanhang gör journalistiken smalt och svårsmält.
Därför väljer vi ständigt olika positioner mellan dessa poler.
Sen har vi metodiken, som också behövs för att tillverka en journalistisk produkt. Mediernas metodik har med tiden blivit alltmer professionellt utmejslad, vi processar skickligt materialet, gör urval av källor, exemplifierar, väljer ut citat, rubriker, bildsätter, layoutar, typograferar, inreder faktarutor och lägger ut statistik: Vi lär oss vad som fungerar.
Därför är detta också ofta det vackraste beröm man hör på dagens redaktioner: det funkar! (lite sämre är det om man av redaktören får recensionen: det fyller!)
Detta var min teori. Nu kommer tesen. För jag har med åren kunnat konstatera att en allt större del av den professionella journalistiken kretsar kring hantering av själva metodiken.
Här lurar den levande journalistikens största risk.
För risken består inte i det som det som debatten om journalistikens förfall ofta landar i, att man hamnar i "fel ända" mellan polerna underhållning-undervisning av fakta. Det är helt OK att befinna sig i endera ändan, om man ärligt kan svara ja på frågan om man ger eller försökt ge en rättvisande helhetsbild.
Nej, risken består i att vi ägnar för mycket engagemang åt att utföra metodiken, och förlorar kontakt med journalistikens ursprung. Och ju mer komplex, avancerad och effektiv metodiken är, desto mindre ägnar vi oss åt yrkets kärna: att upptäcka och utveckla idéer av vilka vi berörs, lyfts och engageras. Ibland urartar till och med arbetet till att identifiera vilka ämnen som är aktuella för dagen, och sen kör man dem genom metodikkvarnen. Den färs som kommer ut i andra ändan är habil journalistik.
Men journalistikens kärna är inte detta. Kärnan är upptäcktsglädje, idéer, upplevelser, berättelser som berör och öppnar fönster mot nya himlar. Vill vi behålla en vital journalistik måste vi oss hela tiden låta oss förföras av det som är spännande, upprörande, underhållande, oupptäckt och fascinerande – och först därefter koppla in metodiken. Även om vi står mitt i medieindustrins slamrande maskineri måste vi orka ställa oss frågan om innehållet i det vi gör: Är det rätt frågeställning? Är det rätt ämne? Överraskar det? Vänder det perspektiv? Öppnas ett nytt fönster? Känns det viktigt – för mig lika väl som för andra?
Vore denna krönika en Hollywoodfilm är det här den orientaliska visa gubben träder fram, och med tidlös auktoritet bryter av hjältens otåliga frågor på konkreta svar om vilka ämnen journalistiken då ska bevaka. Den skrynklige mannen fingrar kärleksfullt på körsbärsträdets blommor och svarar stilla:
"Är du journalist? Då bär du redan svaret inom dig".
