Personalpolitik som på brukspatronernas tid
Vid en lunch i solen på Ekots uteplats berättade en av vikarierna om beskedet hon fått för att få jobba kvar på Sveriges Radio: gå ur facket. ”Vad sa du?”, sa jag eftersom jag trodde jag hört fel.
Flera av de andra vikarierna runt bordet vittnade om samma sak. På Sveriges Radio och på Sveriges Television får de ett ultimatum: Gå ur facket, eller lämna stridbara Journalistförbundet för snällare Unionen, om ni vill jobba kvar.
På något sätt har denna helt absurda situation uppstått. Och ingen verkar vilja ta ansvar för den. Från de högsta cheferna är det tyst.
Och jag undrar om ledamöterna i public service-bolagens styrelser vet att det i radio- och TV-husen tillämpas en personalpolitik som inte hörts av sedan brukspatronernas tid?
Journalisten skrev häromdagen om hur Magnus Nilsson, som jobbat på SVT i nio år, blev utlasad eftersom han vägrade lämna sitt fackförbund.
Hans chef sa att om han bytte från Journalistförbundet till Unionen så skulle han få ytterligare ett års programanställning.
”Vi får jobba mer med de chefer som uttrycker sig så. Det är inte så som vi som arbetsgivare ska uttrycka oss”, säger en HR-chef på SVT.
I stället för att se över ett vrickat system ska man alltså tänka på hur cheferna ”uttrycker sig”.
Det är skamligt! Och en gåta hur utlasnings-idiotin kan fortsätta med tanke på de följder det får för människor i karriären och deras möjligheter att till exempel låna till en bostad och bilda familj.
Liksom för de mellanchefer som blir utbrända av att ständigt skola in nya människor när de som lärt sig jobbet ska kastas ut. Som mellanchef på radion har jag, liksom många andra, fått stå vid personalchefens dator och se vilkas projektanställningar som inte får förlängas. I mitt fall gällde det unga kompetenser inom it-frågor, grävande journalistik och mångkultur.
När jag nyligen nämnde fenomenet utlasning på Facebook var det som att öppna en dammlucka. Vittnesmålen rasade in. Liksom ilskan.
Någon tipsar om en studie som visar att journalister är mer otrygga än andra yrkesgrupper. Några beskriver hur vikarier och till och med praktikanter får skola in den ständiga strömmen av nya vikarier. En annan berättar hur en utlasning av en duktig och väletablerad lokalreporter motiverades med att han ju kunde få förtur om den fasta tjänsten blev ledig. Tänk om en ”superstjärna” skulle söka jobbet på den lilla lokalredaktionen.
Kan någon förklara vilken kollektiv katastrof som skulle inträffa om vår bransch slutade med att systematiskt kringgå lagarna om anställningsskydd?
Utlasningsvansinnet är lika oanständigt som obegripligt. Det är hög tid för branschen att låta arbetsrätten fungera som den ska. Och i konstruktiv diskussion med fackförbunden sätta punkt för en sorglig episod i sin historia.
Visst kan en superstjärna komma att söka det där lediga lokalredaktörsjobbet. Frågan är bara hur många unga stjärnor som ska läras upp, kastas ut och sjabblas bort på vägen dit.
