Pinsam debatt om Bildt och Lundin
När journalisten Leo Lagercrantz och den ärrade utrikeskorrespondenten Staffan Heimerson debatterade Lundinkoncernen och Carl Bildts affärer i Afrika i Studio Ett tidigare i veckan blev det riktigt pinsamt.
I studion satt Lagercrantz med programledarna, Heimersson fanns med på länk. Under tio långa minuter fick lyssnarna, om de inte valde att byta kanal, lyssna till ett inslag som i alla fall fick mig att känna sekundärskam.
Av oklar anledning tog Staffan Heimerson på sig rollen som advokat åt oljeindustrin OCH presstalesman åt Sveriges utrikesminister. Enigt Staffan Heimerson är kritiken mot Lundinkoncernen och Bildt ett utslag av omvärldens okunskap, och han hävdade att det inte fanns några som helst bevis på att Lundingruppens närvaro kan kopplas till folkfördrivningar, sexuellt våld och dödande. Heimerson konstaterade också utan betänkligheter att Lundingruppens närvaro tvärtom hade lett till arbetstillfällen och fred i Sudan.
Där någonstans började det bli svårt att följa den ärrade världsreportern. Det finns trots allt en för Lundingruppen och Carl Bildt förödande dokumentation rörande människorättsbrott i Unity State i Södra Sudan, där Lundingruppen var verksam 1997-2003. I den krigshärjade Ogaden-provinsen i Etiopien talar också allt för att det svenska företaget under rådande omständigheter inte borde ha satt sin fot där.
Eller är de tunga MR-organisationerna, FN-rapportörer och alla vittnen som trätt fram och påtalat fasorna precis som – enligt Heimerson – Leo Lagercrantz bara ”avundsjuka” på Lundins miljardinkomster?
Skulle inte tro det. Lundinsfärens affärsidé har länge varit att utnyttja konfliktområden och inbördeskrigen; göra upp med skrupelfria diktatorer och andra skurkar på fattiga och förföljda människors bekostnad.
Och man kan inte annat än säga att strategin varit framgångsrik – Lundinfamiljen är i dag mångmiljardärer. Men till skillnad från vad Staffan Heimerson påstod i Studio Ett har företagsgruppen knappast skapat fred i Sudan eller någon annanstans, tvärtom.
I studion försökte man lyfta debatten genom att ta upp att Lundins affärspartner i Sudan, president Omar Al-Bashir, anklagas för folkmord av Haagtribunalen samt att det på Internationella Åklagarkammaren i Stockholm pågår en förundersökning mot Lundin Petroleum, gällande folkrättsbrott begångna i Sudan.
Detta bekymrade dock inte Heimerson. Han fortsatte vifta bort kritiken om anklagelserna mot Lundingruppen om brott mot mänskliga rättigheter med att det finns folk som upprörs över bygget av Öresundsbron (!).
Herrars, som Heimersons, likgiltighet inför människor i fattiga och bortglömda delar av världen både förundrar och skrämmer mig. Drar mig till minnes att samme Staffan Heimerson som jag hörde i Studio Ett skrivit att muslimer inte har humor. Beviset: vi muslimer saknar skrattrynkor. Trot eller ej, men ni läste rätt.
Hur det än må vara med mina muslimska skrattrynkor, när jag hör svenska farbröder som Staffan Heimerson fastnar garvet i halsgropen. Det hjälper inte ens att man på Twitter hade desto roligare åt oljeindustrins självutnämnde advokat.
Jag kan inte släppa frågan: vad är det som får en respekterad och erfaren skribent att förlora omdömet fullständigt? Att jämföra bygget av Östersundsbron med vad många experter menar kan vara folkmord? För inte tror väl Heimerson att folkmord och massdeportering är en social konstruktion?
Så slår det mig att varje tid har sina clowner som sätter den egna hedern på spel genom att försvara de vidrigaste brotten mot mänskligheten. Vi har sett det förr och det kommer att ske igen. Men till syvende og sidst är problemet inte journalister som Staffan Heimerson. Nej, problemet är att Sveriges utrikesminister vägrar ta debatten. I Studio Ett eller någon annanstans. Och att han kommer undan med det.
Dilsa Demirbag-Sten
