Polisanmäl alla hot
För några veckor sedan marscherade världen för yttrandefrihet. Världsledare som på hemmaplan gör sitt bästa för att tysta obekväma röster och beskära journalistikens andrum knöt sina slipsar och händer till försvar för det fria ordet. Men yttrandefriheten flämtar fortfarande trängd i ett hörn.
Den stympas och slaktas av både totalitära regimer och demokratier som inte förmår skydda sina medborgare från yttrandefrihetens fiender. De som gärna (miss)tolkar yttrandefrihet som deras egen obevekliga rätt att kränka andra. Allt fler journalister utsätts för systematiska hat- hot- hån- och hetskampanjer. För många är lyckligtvis det fria ordet mer än ett yrkesverktyg. Det är en mission och en vision som många är beredda att betala ett högt pris för.
Aldrig förr har mänskligheten, tack vare internetrevolutionen, varit lika sammanflätad och samtidigt lika splittrad. I takt med den ökade polariseringen och tillgängligheten har hoten ökat. Ett enda klick räcker för att sätta skräck i en människa. En skräck som är svår att skaka av sig när det handlar om liv och död och även inbegriper nära och kära.
För mig är detta inget nytt. Redan som barn fick jag och min anonyma och politiskt apatiska familj uppleva hot. Men hoten och hatet förvärrades när jag för tjugo år sen gjorde min entré som programledare och journalist i den svenska offentligheten. Hoten har emellanåt fått mig att både fly och tiga. Ändå har min osvikliga tro på demokratin och min tacksamhet gentemot den svenska rättsstaten ofta fört mig raka spåret till närmaste polisstation. Med åren skulle jag inse att det var förgäves.
När jag senast skulle anmäla ett hot framfört på nätet inledde jag först en egen förundersökning för att underlätta för polisen. Jag lyckades spåra avsändarens adress i Hässelby och kartlägga kopplingar till både svenska och grekiska nazister. Det tjänade ingenting till. Polisanmälan lades ner. Som så ofta annars. Och jag är inte ensam. Jag är en av alltför många som sakta men säkert förlorar hoppet och inser att vi själva måste snickra strategier för att överleva. För att orka förvandlar vi vår rädsla till en motor. Även om det tär och tyranniserar.
”Polisanmäl!” uppmanar jag unga journalister som hör av sig efter hot. Och jag känner mig som en hycklare för jag vet att det inte tjänar någonting till. För jag vet att de kommer att få hem ett standardbrev om att förundersökningen lagts ned utan åtgärd. En ny rapport som Brottsförebyggande rådet (Brå) tagit fram visar att hela 96 procent av anmälningarna om kränkningar på nätet läggs ned. Ändå har polisen genom åren flyttat fram positionerna och fått alla verktyg de behöver.
I rapporten hänvisar polisen 44 procent av de nedlagda ärendena till utredningssvårigheter. I lite mindre än hälften av dessa fall pekar man specifikt på svårigheter att få fram gärningspersonens inloggningsinformation och IP-nummer. I min senaste anmälan hade jag serverat polisen allt. Det är inte är verktygen och vetskapen polisen saknar. Det är kompetens och intresse.
Många är vi som lärt oss leva med invektiv som zigenarhora, judesvin eller muslimfitta. Många är vi som tvingas svälja ännu en önskan om att vi borde bli gruppvåldtagna, ännu ett anonymt, ofrankerat hotbrev i våra brevlådor, ännu en som försäkrar att våra dagar är räknade. Det gynnar varken journalistiken eller det fria ordet. Det är dags för polisen och rättsväsendet att ta sitt uppdrag på större allvar och skydda demokratin, dess utövare och försvarare. Förtroendet för rättsväsendet kräver att de vidtar åtgärder mot hot, hat, hån och kränkningar. Även i en tid när många höjer sina röster för rätten att få kränka andra utan konsekvenser.
