Politikerna tror att vi är ute efter dem
Vart fjärde år inträffar politiska journalisters klimax: valrörelse. Men det är ingen barnlek att bevaka makten och dess utmanare inför ett riksdagsval. Politikerna ser ofta oss journalister som aktörer i en kamp som för dem är på liv och död.
Vart fjärde år inträffar politiska journalisters klimax: valrörelse.
Men det är ingen barnlek att bevaka makten och dess utmanare inför ett riksdagsval. Politikerna ser ofta oss journalister som aktörer i en kamp som för dem är på liv och död.
Därför försöker de på olika sätt få kontroll över oss.
Thomas Bodström är ett geni på att ta sig fram i medierna och få ut sitt budskap. Ingen annan minister syns och hörs så mycket som justitieministern. Ett av hans trix är att undvika presskonferenser. I stället odlar Bodström och hans medarbetare enskilda kontakter och redaktioner, som en och en får exklusiva nyheter. Ingen normal reporter tackar nej till det.
Eftersom Thomas Bodström anses vara en lyckad minister har hans mediestrategi bildat skola i regeringskansliet. Det har till och med gått ut en rekommendation från Rosenbad till departementen och de andra ministrarna med uppmaningen: strunta i presskonferenser så långt det är möjligt. Följ i stället det bodströmska exemplet.
Ulrica Messing verkar vara exempel på en minister som tagit till sig konceptet.
Vad kan man invända mot det? Det är inte så svårt att förstå att politikerna föredrar en träff på tu man hand i stället för att svettas på ett podium medan journalisterna triggar varandra med sina frågor. Men det handlar också om makt och möjligheter. Makt att kontrollera vilka som får nyheterna. Möjligheten att skapa ett slags subtilt beroendeförhållande mellan politiker och journalist.
bryt
Ju nervösare stämningen blir på den politiska arenan, desto mer osofistikerade blir de som befinner sig där. I en partiledardebatt i Sveriges Televisions Agenda förra året frågade jag i direktsändning Göran Persson varför han vände ryggen till när Maud Olofsson pratade. Persson blev arg, och efteråt kom han fram till mig och klargjorde mycket tydligt vad han tyckte om min fråga. Det han gjorde var mänskligt, han var rak och han sa vad han tyckte. Men vad var syftet?
För några dagar sedan, när jag skrivit en artikel om Göran Perssons tio år vid makten, fick jag ett mejl från Aftonbladets förre chefredaktör, Rolf Alsing, som numera jobbar nära Pär Nuder i finansdepartementet. Alsing hade inte hittat något sakfel. Men han skrev i sitt mejl att min artikel överträffade allt han någonsin läst om Göran Persson i negativism och avoghet. ”Var det det du syftade till är du att gratulera”, avslutade han.
Rolf Alsing har rätt att tycka vad han vill. Men vad var syftet med att mejla till mig?
bryt
Under valkampanjen inför folkomröstningen om euron fick jag ett samtal från Carl Bildt. Han var mycket upprörd över en kommentar jag gjort i Ekot om samarbetet inför EMU-omröstningen mellan moderater och socialdemokrater, en normalt ohelig allians. Bildt skällde ut mig och sa att han skulle berätta på sina torgmöten vad jag var för en sorts journalist. Vad var syftet?
Förmodligen detsamma som Alsings och Perssons. Att inge en känsla av obehag så att jag inte skulle göra samma sak en gång till.
Många politiker tror att vi journalister tänker som de själva gör om sina motståndare. Att vi är ute efter dem, att vi är en part i spelet om makten. De ser kampanjer och har svårt att förstå att journalistiken inte har med parti och person att göra.
Hur bevarar man integriteten? Jag tror att vårt enda syfte bör vara att tänka på orden vi använder och pröva inför oss själva om vi kan stå för dem – oavsett vem som kommer och petar oss i magen.
Jag tror också att middagar på Harpsund ligger utanför det syftet.
