Pressen inget bra ställe att bli gammal på

Jag minns att jag redan de första dagarna på Expressen bestämde mig för att här tänkte jag inte stanna.

Det var trots att vi hade väldigt kul. Olsson och jag skrev pop och Berglind brukade komma förbi och trakassera oss. Han sa att vi också skulle bli som dom utbrända gamla skuggor av föregående decenniers stjärnreportrar, de som gick runt och spillde kaffe i korridorerna och att unga hungriga vikarier skulle titta efter oss och skratta: ”Han? Påstår du att han var tidningens POP-reporter? Nääää, lägg av, nu driver du med oss”.

bryt

Tidigt 80-tal stod Expressen på höjden av sin makt. Vi som skrev var stjärnor av samma kaliber som dem vi skrev om; ”Olsson möter ABBA”, ”Nilson möter Reagan”. På resa uppmanades man bo i svit i stället för enkelrum, man kom ju från Expressen och det var inga problem att chartra ortens alla tre helikoptrar – då blev det ju ingen över till Aftonbladet! Och hur mycket vi än stod på och gjorde av med så ökade ändå årsvinsten som med automatik. Det var som om vi levde i vår egen lilla lokala IT-bubbla dessa år.

Ändå kändes det väldigt tydligt att jag skulle gå vidare.

Jag ska inte säga att jag såg de problem som senare skulle fälla tidningen växa fram, för det gjorde jag inte. Nej, i varje fall inte redan då. Däremot var det lätt att titta sig omkring på Expressen anno 1980 och konstatera att det i stort sett inte fanns någon på tidningen jag skulle vilja vara när jag själv var 51.

Expressen var inget bra ställe att bli gammal på.

bryt

På senare tid har jag funderat på om det inte gäller det här yrket som helhet.

Det finns en massa jobb som är genomgångsjobb och det är inget fel på dem för det. De båda ”mackorna”, McDonalds och McKinsey, fungerar så. McDonalds har ung personal och är ett ställe där begåvade förortskids utan formell utbildning kan få chansen, en av de få arbetsplatser där man regelbundet ser tjejer och invandrare på chefsjobb. Men aldrig en anställd över 30. Dom har gått vidare. På sitt sätt fungerar kostymkonsulten McKinsey precis likadant. Alla anställda är handplockade bland de bästa och brightaste från den här världens absolut bäst renommerade Universitet och Högskolor men väldigt få blir kvar längre än fem- sex år. Högst en av tio.

Ett genomgångsjobb fungerar på det viset. Man tar det under några år efter skolan, bam, bam, bam körs du, hårt genom en extremt krävande påbyggnadskurs i verklighet och lär dig saker ingen kan lära ut och sedan så går du vidare och gör något vettigt med det du lärt dig.

bryt

Restaurangbranschen är full av gamla hamburgervändare från McDonalds. Näringslivets chefskadrer vimlar av gamla McKinsey-konsulter. Men det är inte enbart framgång jag slås av när jag träffar mina gamla arbetskamrater från 80-talet på Expressen för det är långt ifrån alla av dem som blivit Sveriges Bästsäljande Thrillerförfattare, VD, TV-chef, Styrelseordförande eller egen företagare, dessa tillhör mera undantagen än regeln. Däremot så verkar alla över lag vara väldigt glada och nöjda människor som älskar det de håller på med.

Det gör nästan aldrig dom som stannade. Medan vi andra utvecklats går dom kvar i redaktionens vanliga hela-havet-stormar-process där man flyttas runt mellan likvärdiga arbetsuppgifter och belönas med mer eller mindre stor bildbyline.

bryt

Jag förstår att gamla journalister är bittra och cyniska. Man blir lätt det när man arbetar under sin egen kapacitetsnivå. Gamla industriarbetare brukar också bli det och på många sätt är medierna inte annat än en väl inrotad processindustri med redaktionen som löpande band. Råvarorna kommer in i huset, man applicerar några väl invanda handgrepp på dem och ut kommer en Cheese McBacon, en strategirapport eller en löpsedelstopp.

Det som då skiljer det genomsnittliga medieföretaget från McDonalds och McKinsey är att företagsledningarna i vår bransch inte har en klart uttalad plan för vad man vill med de människor man anställer, hur man vill utveckla dem, vad man förväntar sig av dem på fem eller tio år och vad som krävs för en karriär i det egna företaget eller någon annan stans. Jag hör dem aldrig diskutera något annat än hur de ska bli av med folk.

Där ligger medierna 20 – 30 år efter resten av samhället och jag behöver inte nämna några namn för möjligen med undantag av IDG finns det inget företag som är märkbart bättre än något annan. Tyvärr.