Pressen löper amok
Under några veckor verkade hela Sverige vara upptaget av samma ämne, eller rättare sagt av samma person - kungen.
Efter bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel W har delar av den svenska pressen löpt amok.
Det var något i en tidigare tyst överenskommelse som bröts i samband med att det unga paret bytte ringar. Smekmånaden för kungahuset är över.
Nu dras även kungens familj ned i en downmarket-journalistik som jag inte trodde att vi skulle se i Sverige. Dessvärre finns det nog ingen återvändo, erfarenheterna från andra länder med monarki ger klara besked.
Tre aktuella böcker – varav en ännu inte är släppt – marknadsförs med löften om nya avslöjanden om kungens privatliv. Namnet Bernadotte säljer böcker. Åtminstone i det avseendet har monarkin uppenbarligen inte spelat ut sin roll.
Att skriva och trycka en bok tar sin tid och Nuri Kino – författare till en bok om Milan Sevo, numera tillbakaflyttad till Serbien – hävdar att det ligger åtta års research bakom "En svensk gudfader".
Titeln för tankarna till alla de unga män som drömmer om att bli en "aktningsvärd gangster" och slutar bakom galler med söndertrasade liv. Det finns inga kriminella handlingar som är värda att respekteras eller glamouriseras. Ändå är det på den kriminella världens obekräftade påståenden om att det finns komprometterande bilder på kungen som man försöker kränga böcker.
Frågan som alla vill ha svar på är om det finns ovedersäglig dokumentation på att kungen verkligen var på en klubb där två kvinnor hade sex med varandra? Var det på uppmaning av kungen som Anders Lettström tog kontakt med Daniel Webb eller gjorde han det på eget bevåg?
I fallet Lettström lär vi inte få veta mer än vad han själv sagt. Lojaliteten mot kungen verkar vara gjuten. Vännerna kommer aldrig att förråda honom, de skulle riskera sitt familjenamn och sitt sociala umgänge som i det mesta tycks kretsa kring kungahuset.
Det återstår att se vad de utlovade bildbevisen visar sig vara värda när och om de nu publicerades i den ännu inte släppta boken, där ännu en dömd brottsling gör anspråk på sanningen.
En sak vet vi dock redan nu. I två av de tre böckerna är huvudkällorna personer med tvivelaktig moral. Det är inte helt oproblematiskt att svenska journalister använder sig av källor med unkna motiv, långa och väldokumenterade brottsregister och en människosyn som borde få de flesta att rygga.
Vore det inte på sin plats att journalister som kontaktar Milan Sevo och Mille Marcovic tog sig en funderare över vilka personer de släpar in i den offentliga debatten. Även en gangster kan ha rätt, men vad är det som gör att dessa herrars ord tas för sanna redan innan det finns minsta bevis. Borde det inte ha varit normal publicistisk sed att invänta de utlovade bilderna innan man slog på stora trumman?
Vilka signaler sänder en journalistik som med hänvisning till "allmänhetens intresse" alltmer tänjer på anständighetens gränser? Journalistiken är i detta fall sin egen värsta fiende. Mångfald inom pressen är av avgörande vikt för demokratin, men idag består mångfalden mest av nonsensnyheter och skvaller i olika nyanser av gråskalor. Allmänhetens intresse? Really.
Hur tror vi att spektaklet kring de påstådda "kungabilderna" kommer att påverka förtroendet för medierna som har sjunkit sedan 1997? Det finns anledning för vår kår att allvarligt börja oroa sig för tillståndet i Mediesverige.
