Pressfotografins utmaning
Kvalificerad pressfotografi kan inte handla om att bara plåta av folk som intervjuats. Ska pressfotot höja sig över nivån för passfoto och bloggbilder krävs något annat. Jag tror jag vet vad.
Inför olika reportage har jag ofta förklarat för fotografen vilka bilder vår redaktion är ute efter – och fått svaret att han/hon förstår precis. På Journalisten handlar det ofta om att levandegöra ett återkommande motiv: medelålders människor i sjaviga kläder framför dataskärmar.
Ja, ni förstår.
Och sedan har fotografen ändå levererat något helt annat.
Stapelvaror. Bild på någon person framför datorskärmen. Gärna med något suddigt objekt i förgrunden som täcker delar av personen – som pressfotots modetrend nu stadgar. Eller ansiktet speglande sig i någon lämplig glasruta. Eller någon journalist som håller upp en tidning och ler mot kameran.
Pressfotomodets hyllvaror.
Fotografen är ofta inte ens medveten om att det var något bortom detta jag bad om.
Jag är inte ensam om erfarenheten.
Varför är det så? Varför är vi liksom inte närvarande på samma planet? Varför går det inte att nå varandra med språket?
Jag vet inte. Man får tjata vidare, förklara vilken bildidé man tänker sig till ett jobb, fråga om de tycker det är en bra lösning och om inte – räck i så fall upp en hand nu – så kanske vi gemensamt kan hitta en annan. För reportage- och i betydande mån även nyhetsfotografernas roll är att gestalta en idé, en atmosfär, en miljö, en person. Eller leverera det mått av originalitet som ett fotoproffs förmår ge.
Inte bara att åka ut och "fotografera av" folk.
Ska Sverige ha någon fotojournalistik att tala om är en sådan hållning avgörande. Och avgörande för den fotograf som säger sig ta fotografins nya roll på allvar.
Den stora frågan handlar idag om att en fotograf inte längre kan gömma sig bakom tekniska "regler" eller verktyg, och därmed garanterat betraktas som sanningsvittne – utan att denne måste ta ett eget, personligt ansvar för sitt arbetes resultat.
Jag tror jag har kommit på vad det handlar om:
Att fotografjobbet i dag i grunden inte handlar om att TA bilder, utan att GE bilder.
Ställ därför denna fråga till fotografen inför ett reportagejobb: Vilken bild vill du ge av det här besöket? Vilken bild vill du göra? Vill vi rent av göra/ge samma bild? Kanske vi ska det – eller så ger vi skilda, kompletterande bilder. I bästa fall blir det ett givande samtal. I ännu mer fetbästa fall även ett genialiskt reportage. Men i vardagen vill få fotografer prata om sådant. De nickar hellre obestämt vänligt och säger att det ordnar sig nog. Vilket det förvisso ibland gör. Ibland.
Men journalister och redaktörer bör alltså inte be fotografen att han/hon ska prata om vilka bilder han/hon ska ta utan vilka han vill och ska ge. Viftar fotografen bort det, tycker att det är fjantigt att behöva säga så, att det ändå bara är ord och att det spelar ingen roll vad man säger för att jobbet ändå handlar om att ta bra bilder.
Då vet du.
I bästa fall handlar det om en skicklig bildkompositör och dekoratör. I sämsta fall en fotograf som kan ersättas med en pocketkamera på din egen axel.
Paul F.
