Presskonferens den 24 oktober 2025
Välkomna till dagens pressträff. Jag heter alltså Andreas Ekström. Jag är femtio år gammal och tillträder som opolitisk kulturminister i morgon. Jag vill i dag lägga alla kort på bordet vad det gäller eventuella tveksamheter i min privatekonomi från år 1988 och fram till i dag. Det finns tyvärr en del att berätta om.
Välkomna till dagens pressträff. Jag heter alltså Andreas Ekström. Jag är femtio år gammal och tillträder som opolitisk kulturminister i morgon.
Jag vill i dag lägga alla kort på bordet vad det gäller eventuella tveksamheter i min privatekonomi från år 1988 och fram till i dag. Det finns tyvärr en del att berätta om.
Jag har givetvis gjort detta för statsminister Johanna Möllerström, men jag vill också berätta för er. Min presschef Rut Orrenius Kritzberg kommer strax att dela ut ett fyrtiofemsidigt kompendium som i detalj redogör för allt. Låt mig kort dra huvudpunkterna, så kan vi återkomma till detaljer senare. Jag kommer givetvis att stå till ert förfogande resten av livet för ytterligare frågor. Om ni inte skulle få tag på mig direkt kan ni gärna söka mig via mina barns mobiler.
För det första har jag vid ett flertal tillfällen, med start under 1980-talets andra hälft, mottagit ersättning för enklare hjälpuppdrag, som jag inte har deklarerat för. Jag har bland annat varit kattvakt, barnvakt och vid ett tillfälle duvvakt åt familjen Åsberg mittemot. För detta lönades jag med 50 kronor samt vingummin. Jag har inte lyckats rekonstruera i sådan detalj att jag med säkerhet vet om det var Bassets vingummin, men eftersom de var marknadsledande vid den här tiden vågar jag nog med nittioprocentig säkerhet säga att det var så.
För det andra har jag vid ett flertal tillfällen, med start 1992, mottagit ersättning i min roll som medioker coverbandsbasist. Det första tillfället var en spelning för skolbarn på Iseråsskolan i Onsala, då de sex bandmedlemmarna belönades med prinsesstårta. Jag vill inte tala för någon av de andra medlemmarna, som i dag är respektabla medborgare och inte ska behöva fläckas ner inte bara konstnärligt utan också privatekonomiskt av att ha spelat tillsammans med mig, men jag vet att jag för min del inte förmånsdeklarerade för denna princesstårta. Detta mönster upprepades sedan långt in på 2000-talet.
Jag gjorde kontinuerligt bedömningen att ersättningsnivåerna för de framträdanden jag gjorde stod i paritet till de utgifter jag hade för denna inkomsts förvärvande, i form av transporter, hyra av lokal och larmanläggning, byte av strängar, instrumentförsäkring och liknande. Även plektrum var bitvis mycket dyra. Åtminstone uppfattade jag att jag inte hade råd med dem (jag var student på den tiden och försörjde mig på studiebidrag, mammas och pappas goda vilja samt artiklar om division 5-fotboll i tidningen Norra Halland). Det är ingen ursäkt men kanske en förklaring. Jag hoppas att svenska folket kan godta den och förlåta mig mitt bristande omdöme i denna fråga. Jag lovar att aldrig mer spela bas.
För det tredje har jag under en kortare tid, efter att jag flyttade hemifrån för gott 1997, undlåtit att betala min TV-licens. Min sambo, sedermera min hustru, började dock utan min vetskap betala licens i det ögonblick vi flyttade samman, vilket skedde i januari 1999. Jag bifogar utdrag ur Radiotjänsts kundregister och ur folkbokföringen som stöd för detta, bilaga 19 A och 19 B i kompendiet.
Jag inser att många människor kan ta illa vid sig av det här. Därför har jag i dag meddelat statsministern att jag tar konsekvenserna och avgår.
kulturjournalist, Sydsvenskan
