Publicisträvarna är fel ute
De gamla publicisträvarna ojar sig över grasserande ekonomism och slår fast ”annonser kan förmedlas på andra sätt, vinster skapas i andra branscher”.Det är ett häpnadsväckande uttalande. Fundera på om det finns någon som helst chefsperson för någon som helst annan bransch som skulle kunna tänka sig att säga något liknande.
En av de märkligaste sakerna med den här väldigt märkliga mediebranschen är synen på journalistik som affärsverksamhet och då, den vanliga åsikten att affären är något fult och att allt som är dåligt med journalistiken har sitt ursprung i just att man brytt sig om affären.
Titta bara på debatten kring Expressens dikeskörning i fallet Persbrandt, nämligen att det är ekonomiska krav som ligger bakom ett journalistiskt misstag, att det är vinstbegär som orsakat haveriet. Typ ”så går det när man bara tänker på lösnummerförsäljningen!”.
Que?
bryt
Tror folk verkligen på allvar att det skulle vara en bra affär att sälja en trasig produkt, att alienera läsare och annonsörer, att bli stämd, att bli ifrågasatt av alla från Runar till hovet och få långa led av kulturpersonligheter att samstämmigt kräva ledningens avgång? I mina öron låter det då som det är Skandias framgångsrecept Expressens försökt kopiera.
Jag tror inte det.
Men det finns en märklig syn på det här yrket där man delar upp det i allt som är fint – det publicistiska, det heliga ORDET och allt som är dåligt som man helst ska hålla sig så långt ifrån som möjligt om man vill vara en bra journalist – nämligen affären.
Just den synen slår igenom i reaktionerna på Tidningsutgivarnas beslut att göra om Pressens Tidning och ge den ett tydligare fokus på tidningen som affär. En massa reaktioner är av typen ”Hahaha det kommer att gå åt helvete för det finns bara en handfull personer som är intresserade av tidningar som affär”. Längst går före detta chefredaktörerna Olof Kleberg och Bertil Torekull i ett inlägg på Svenskans Brännpunkt i december där de kallar omgörningen av Pressens Tidning för ”på sikt en demokratisk katastrof”. De gamla publicisträvarna ojar sig över grasserande ekonomism och slår fast ”annonser kan förmedlas på andra sätt, vinster skapas i andra branscher”.
Läs det gärna en gång till, för det är ett häpnadsväckande uttalande.
Fundera sedan på om det finns någon som helst chefsperson för någon som helst annan bransch som skulle kunna tänka sig att säga något liknande.
Jag tycker då precis tvärt emot Kleberg och Torekull. Framstående tidningar byggs i ett nära samarbete mellan dem som ansvarar för affären och dem som ansvarar för det publicistiska. Expressen under Bo Strömstedt och Åke Ahrsjö. Aftonbladet under Thorbjörn Larsson och Gunnar Strömblad. Washington Post under Katharine Graham och Ben Bradlee precis så som det skildras i Alla Presidentens Män.
bryt
Det viktiga när man leder kreativ verksamhet är just att få till den rätta maktbalansen mellan ekonomi och kreativitet. En tidning har en chefredaktör och en VD. En film har en regissör och en producent. En reklambyrå har en VD och en Creative Director. Och det bästa exemplet är kanske den klassiska franska gourmetrestaurangen där maken står i köket och skapar mästerverk medan hustrun basar över matsalen, ser till att den är fullsatt men också att han inte kör verksamheten i botten genom att köpa för dyra råvaror.
Det är den balansen som ger starka, självständiga medier och det är den balansen som på sikt skyddar demokratin, inte hotar den.
erik.hornfeldt@tre.se
