Pusselbitarna föll på plats om NMIs skogsgranskning

Jag reagerade med mild förvåning när NMI först annonserade att man gjort den här granskningen och skulle presentera sina slutsatser på ett seminarium. Varför just skogen? NMI:s rapporter har för visso handlat om både det ena och det andra, men ett fokus har legat på medieetik och till exempel den påstådda vänstervridningen av public service.

Svaret på frågan var ganska enkelt – och i sanningens namn borde jag ha kunnat räknat ut det utan Altingets hjälp: NMI hade fått pengar för att göra just detta.

Valet att granska artiklarna om skogsbruket kom alltså inte ur en saklig – till exempel journalistisk – bedömning att här finns något vi behöver titta närmare på. Nej, det var pengarna som talade. Utan pengarna från skogsindustrin, ingen granskning.

Annons

Men är det så upprörande, då? Företag som hamnar i mediefokus har i decennier köpt hjälp av kommunikationsbyråer och medietränare.

Nej, själva företeelsen mediegranskning är inte något att invända mot. Medier har i alla tider – fram till nätets genombrott – i princip kunnat sätta agendan som man velat i snart sagt alla samhällsviktiga frågor. I dag pågår en ständig debatt och granskning av medierna inte bara av institut som NMI, utan av enskilda debattörer, inte minst i sociala medier. Det är bra. Att någon ifrågasätter DNs skogsserie och vill debattera den i offentligheten är i grund och botten något som DN borde glädjas åt.

Ändå finns det något som stör mig när det gäller NMI. Jag tror att det är anspråket. Att de i sin framtoning gör gällande att de kommer med en sanning som det granskade mediet velat dölja. Att de liksom ställer till rätta och ger frågorna de tar upp en balanserad och sanningsenlig belysning. Men det kan vi inte vara säkra på, för det är husbondens röst vi hör. Och det medger de ibland. Som förre medarbetaren Carl-Vincent Reimers som i en intervju med Journalisten i fjol citerades:

”NMI är inte en neutral granskare. Man har en åsikt.”

Det är säkert så att NMI kan ha rätt i sin kritik i vissa fall. Och näringslivets perspektiv på olika frågor är en viktig del av samhällsdebatten. Problemet för mig som läsare av deras rapporter är:

Kan jag lita på vad där står?

Svaret är nej.

Här kan finnas pusselbitar som är värda att diskutera, andra perspektiv. Men helhetsbilden är präglad av det perspektiv som uppdragsgivaren vill lyfta fram.

Samtidigt som NMI beskyller traditionella medier för att förmedla en skev verklighetsbild är det egentligen precis vad de själva sysslar med. Eller som det brukar heta:

Den som sa det, han var det.

Svar från NMI: Den som händelsevis läst den rapport som Ola Sigvardsson refererar till, eller lyssnat på det seminarium där den presenterades, vet att det inte var något avslöjande i tidningen Altinget. NMI har tydligt, på båda ställena, redovisat att vi fått ekonomiskt stöd av Skogsindustrierna för genomförandet. Att det stör Ola Sigvardsson respekterar jag. Men sakinnehållet är värt att diskutera ändå, kan man tycka.