Rapport från en förvirrad kampanj
Klart vi ska ha ett stort och brett upplägg inför EMU-omröstningen. Dolda kameror, bilagor, fyratimmarshearings och ”hundra dagar kvar” och SMSa dina åsikter. Vi trycker debattsidan på arabiska … nämen nu blandar jag ihop det. Här behövs ingen mångkultur, Europafrågan är svensk.
Klart vi ska ha ett stort och brett upplägg inför EMU-omröstningen. Dolda kameror, bilagor, fyratimmarshearings och ”hundra dagar kvar” och SMSa dina åsikter. Vi trycker debattsidan på arabiska … nämen nu blandar jag ihop det. Här behövs ingen mångkultur, Europafrågan är svensk.
Vi behöver en TV-älskling som vi kan krama ur till sista droppen, vi behöver någon som personifierar frågan om den monetära unionen. Kriget i Irak är lika med Åsne och maten är lika med Tina och EMU är lika med … där behövs ett fräscht namn. Någon som rakt och oförväget ger sin bild av allt det där svåra. Någon frivillig?
bryt
Samtidigt måste vår rapportering vara saklig och nyanserad. Hur åstadkommer man det när deltagarna är så osakliga? Ni har väl hört ministern som säger att han röstar ja för barnens skull, en annan minister säger ja (eller var det nej) för att det känns så i magen, och nästa minister har barn i magen och kommer därför att rösta – hur? Kan man inte be Lennart Nilsson om hjälp med en dold kamera i magen på en ja- och en nejröstare. Hisnande bilder ni aldrig tidigare har sett.
Vi kan alltid köra delar av EU-folkomröstningen i repris, presentera namn på tunga ja- respektive nejröstare och sen får väljarna dra sina egna slutsatser. Om du var på en öde ö, vilket sällskap skulle du då välja – Björn von der Esch och kpml® eller Pernilla Wahlgren och Bosse Ringholm? Det var knepigt nog vid förra omröstningen och nu är det ännu svårare, eftersom både ja- och nej-sidan finns i alla utföranden, smaker och storlekar.
Fast nej-sidan är ändå alltid minst.
bryt
Är inte det märkligt? Trots att de har en majoritet av befolkningen bakom sig, lyckas nej-sidan framställa sig själva som Utsatta, Förfördelade och Stackars. Och visst vore det dumt av dem att resa sig från offer-stolen – det är medievärldens guldsits. Den kan inte köpas för pengar, och från den kan man styra hela showen.
Eftersom ja-sidan har mer pengar att föra ut sitt budskap, så borde nej-sidan kompenseras. Vi vill ju att det ska vara rättvist. Kan man återställa balansen genom att låta nej-rösterna få ett större utrymme i debatten? Å andra sidan: det vore att göra ja-sidan en tjänst, eftersom deras företrädare envisas med att skjuta sig själva i foten så fort de får ordet. När de drog igång sin kampanj förra veckan var det ”tidigare än beräknat”, vilket får en att undra om de alls kan räkna. Och som om de inte hade det tillräckligt motigt redan innan, lanserar de Jacob Wallenberg ”jag är oerhört obekväm med ett utanförskap” som dragplåster. Plåster, jovisst. Men inget drag.
bryt
Man kan misstänka att ja-sidan försöker göra sig så liten som möjligt för att vinna folkets sympati. Det är därför ja-kampanjen generöst har bjudit sina motståndare på något av det finaste som finns – möjligheten att med anklagande röst säga DOM FÖRSÖKER SÄTTA MUNKAVLE PÅ OSS! Ja, jävlar. Ni måste ha hört hur tystnaden ekade över löpsedlar och nyhetssändningar när två statssekreterare (före detta journalister) bestämde sig för att lämna nej-engagemangen till förmån för sina välavlönade jobb.
Så långt rapporteringen kring EMU-kampanjen. Vi får naturligtvis inte glömma själva sakfrågan, det som omröstningen handlar om – nej, nu orkar jag inte mer. Sånt får väl folk läsa om på biblioteket.
