Rättelser räcker inte mot alla fel

Rättelser blir i detta sammanhang som plåster mot blödarsjuka. Bara en öppen debatt kan diagnostisera symptomen.

Som nyanställd popskribent på Aftonbladet på 1980-talet rapporterade jag orutinerat från Hultsfredsfestivalen om en konsert som sedermera visade sig ha blivit inställd – och när jag fick bannor av chefen efteråt var han inte irriterad för att jag skrivit om något innan det hade hänt (något jag mer eller mindre blivit instruerad att göra), utan för att jag i nybörjarpanik hade fått en nattredigerare att införa en rättelse.

”Sånt där rättar man inte, man förbigår med tystnad”, fick jag lära mig. Och med ”sånt där” åsyftades inte bara mitt individuella misstag utan hela företeelsen att journalister ibland måste skriva om saker innan de inträffat för att hinna leverera innan deadline.

Annons

Man kan ha mer eller mindre färdigskrivna minnesbilagor om åldrade men fortfarande levande kändisar.

Och man kan skriva 90 procent av ett sent evenemangsreferat på förhand, baserat på pressinformation och kvalificerade gissningar, för att bara behöva justera och komplettera innan lämning.

Eller som Expressens hockeyexpert Magnus Nyström gjorde häromveckan: skrev att Modo-importen Rob Schremp ”imponerat på försäsongen” trots att han anlände så sent att han inte hann spela några träningsmatcher. Hans konkurrenter hånade inte bara missen utan framför allt Nyströms ”kreativa förklaring” till den, formulerad så här i hans Expressenblogg:

”Jag intervjuade två spelare i Modo som båda tyckte att Rob Schremp var lagets artist. Båda valde alltså bort Dick Axelsson. Men eftersom jag gjorde dessa intervjuer för två, tre veckor sedan baserade spelarna sin åsikt på vad de sett på tv från i fjol och på youtube-klipp. Fan, tänkte jag. Bilagan kommer ut till seriestarten – det var lång tid mellan att vi skickade alla sidor till tryckeriet och att tidningen kom ut. Det blir ju helt vrickat om de pratar om att de sett honom på tv, nu spelar de ju i samma lag. Då skrev jag orden ’imponerat mest på försäsongen’. Men så tänkte jag: det kan jag givetvis inte heller skriva. Dels har han inte landat ännu och sen kan han hinna skada sig. Jag måste skriva något annat. Så blev jag avbruten. Tänkte: jag fixar den där formuleringen sen. Och så glömde jag bort det.”

Jag har hört flera kolleger raljera över hur ingående Nyström förklarade sig. Men jag har svårt att tro att samma kolleger inte känner igen sig i både situationen och tänket. De allra flesta av oss – som hållit på ett tag och inte minst producerat material med lång pressläggning – har gjort liknande grodor.

Just därför är det så sorgligt, och kontraproduktivt för den publicistiska debatten, att behandla Nyströms öppenhet som något genant, som om det ännu större felet han gjorde var att inte förbigå det med tystnad.

Det grövsta faktafel jag läst i en svensk tidning i år, och det som också döljer ett av de här sällan diskuterade systemfelen, stod i Dagens Nyheters kulturbilaga för några veckor sedan – ett fel av den kalibern att man krampaktigt pressar ihop tidningen medan man högröd i ansiktet maler tanken om och om igen:

Vad fasen skriver människan?

I sin regelbundna kolumn med personliga filmtips rekommenderade DN-skribenten den tredje säsongen av den storartade brittiska politiksatir-tv-serien The Thick of it, som nyligen utkommit som dvd-box i Sverige. Mycket livligt beskrev han innehåll, tematik och handling, med fokus på huvudpersonen Chris Langham.

Det är bara det att Langham åtalades för barnpornografi 2007, dömdes till fängelse och inte har varit med i tv-serien sedan dess. I den serie där DN hyllar hans manlige minister har dessutom huvudrollen övertagits av en kvinnlig skådespelare.

Systemfelet här är det personliga tilltalet som formel, där en enskild journalist ständigt ska "tipsa" om sina "personliga favoriter", men där det i själva verket ofta handlar om opersonlig korvstoppning där journalisten inte själv sett verket han eller hon tipsar om. I detta finns ett stort läsarsvek.

Det personliga tilltalet är centralt för den personliga relation en tidning alltid vill skapa med sina läsare.

Det var det personliga tilltalet i rockjournalistiken som fick mig att själv vilja skriva i tidningar. Uppvuxen på en liten ort med ytterst få att dela mina kulturella intressen med såg jag livsviktiga själsfränder i mina favoritkulturskribenter. Under slutet av 1970-talet, när jag gick på högstadiet, var Expressens popsida under Mats Olssons ledning samt den brokiga hobbyredaktionen på Lennart Perssons ambitiösa Malmöfanzine Larm mina bästa kompisar, mina drömstorasyskon, mina bonusföräldrar och speciallärare.

När jag några år senare själv nådde samma position, som ansvarig för Aftonbladets popsidor och sedermera med tidningen Pop, var det min tur att ge tillbaka till ytterligare nästa generations blivande kulturskribenter som skrev långa brev till mig eller ville ha mig som intervjuobjekt för journaliststudiearbeten. Vilket först kändes belönande och inspirerande men efterhand alltmer desillusionerande.

Det skapade ju en direktkonfrontation med å ena sidan läsarnas tro på favoritjournalister som ett slags idealistiska själsfränder, och å andra sidan min egen avtrubbningsprocess från genompassionerad musiknörd till rutinjobbande redaktionsräv.

Även personlig kulturjournalistik handlar ju om saker som att fylla mallade avdelningar och komma runt omöjligt långa pressläggningstider.

Och då hamnar vi i exempelvis detta med att basera notistipsiga ”recensioner” på trailers, pressreleaser och tidigare utländska texter eller, allra värst, på ingenting alls – men ändå, som i fallet med DN och den brittiska dvd-boxen, signera med en byline som byggt upp ett personligt läsarförtroende. Jag kan läsa mellan raderna hur den här typen av notisrecensioner kommer till – skribenten har plockat titlarna ur dvd-bolagens releasescheman så att de tajmas med publicering, och har sett om inte utgåvan i fråga så kanske samma tv-serie tidigare, eller andra serier som den jämförts med, och så går det ju alltid att fylla ut genom att bygga en liten tes om någon av skådisarna…

Detta förfarande har alltid förekommit, men det intressanta i dag är att det endast förekommer i printmedier, där allt mer tidsträngda redaktionsmedlemmar tycks snabbimprovisera för att fylla ut åtta rader ”personliga tips” om något som känns ”rätt”, utifrån redan etablerad kritikerkonsensus, åsiktstrend och ”snackis”-status. Och det är inte självklart oärligt – i botten finns ofta en genuint passionerad fackkunskap som dessvärre inte är kompatibel med redaktionens tidspress och underbemanning.

Inom webbjournalistik, däremot, förekommer detta i stort sett aldrig.

De ”systemfel” jag tagit upp här har det gemensamma att de är förbundna med printmediers förhållanden.

Webbjournalistik har minimerat, och ofta helt avskaffat, pressläggningsproblemet. Och förutom fördelarna med realtidspublicering (inklusive realtidsuppdaterade korrigeringar i stället för ”rättelser”) kan webbjournalistiken ge generöst, för att inte säga oändligt, utrymme för idealismen och passionen som ger det äkta personliga tilltalet.

Men samtidigt har webbjournalistiken andra systematiska problem, som jag nog ser som ännu allvarligare – där informationsöverflödet skapar massivt orubbliga berg av ”faktoid”-fel snarare än enstaka, lättkorrigerade faktafel.

Framtidens journalistik kommer att vilja bestiga de bergen snarare än rasera dem.

Desto viktigare då att ha en ständigt levande öppenhet kring våra egna ”systemfel”, de brister vi själva råder över; det vill säga ifrågasätta oss själva inför öppen ridå. Webbjournalistiken kommer att ha unika möjligheter att undvika den gamla journalistikens frestelser och reflexer att ”förbigå med tystnad” och inte röja tveksamma tricks för sina läsare.

Jag tror emellertid att den utvecklingen måste börja redan nu, när medieföretagen med betalväggar och vallgravar mot läsarkommentarer antyder ett ambitiöst försök att lotsa över så mycket som möjligt av sina gamla värderingar till den nya världen.

KJELL HÄGLUND